mamacitakarolita.blogg.se

Mitt Barcelonaäventyr avslutades där det började. På en bar på C/ Sant Pau, har jag suttit ikväll och tagit ett sista avsked av tre klasskamrater. Samma gata där Barcelona Mar Hostel ligger, där jag och Nicole började vår kamp för att hitta ett boende. Det kändes lite fint att det sista stället jag hängde på nu innan jag drar var just den gatan. Fast Nicole var inte med. Och inte Julia heller. Det tar istället ikväll ett sista adjö av "Torsdagar på Sutton". Ikväll drack jag som sagt en sista öl med Hanna och Oscar som ska hem till Göteborg och Julia nr 2 som ska stanna kvar i Barca. Nu inser jag att det faktiskt är rätt sorgligt det här. Men samtidigt har jag ju aldrig varit den som gråter till film eller börjar storböla på flygplatsen när man ska hem efter språkresan. Vet inte riktigt hur man gör.

 

När vi skiljdes åt och jag ensam vandrade ramblan hem fick jag syn på ett ansikte jag kände igen. Rakt mot mig med ett helt gäng partysugna erasmusstudenter bakom sig kom Shaz. Mannen som introducerade hela vip och gratisfest-grejen för mig när jag var här för första gången för två år sedan. Jag tittade bort, gick snabbt åt sidan och slapp undan. Sen jag kom hit har jag verkligen lärt känna mig själv! Jag har inte förändrats men jag vet mycket bättre vad jag vill, tycker och tänker nu. Vipen och cavan är inte alltid något för mig, det har jag lärt mig. Jag julia och nicole har haft en hel del riktigt feta stunder tillsammans på opium osv men de senaste 2 månaderna har jag helt enkelt kommit på att jag inte känner mig helt bekväm i det hela. Att se Shaz där på gatan kändes lite som ett closing av hela denna resa. Det var sista gången jag såg honom. Eller någon av dessa andra män som aldrig växte upp.

 

 

Vår lägenhet är hiskeligt vit. Otroligt trist är den. Märkte inte det förrän Nicoles alla klänningar packades ner i väskan och fotona och partyväggen revs ner. Idag har vi städat mest hela dagen för att någon från hyresföretaget skulle komma och göra vår "check out" så att vi kan få tillbaka vår deposition. Våra älskade Henry och Mia har gjort det igen. Mia har troligen flytt hem till Sverige av okänd anlending och Henry kan inte betala ut depositionen direkt i kontant "because it's christmas you know". Jag har tjatat och skällt på Henry en hel del men utan resultat. Idag kom i alla fall en kontrollant från företgaet så att de kan betala ut pengarna nästa vecka till vårt bankkonto. Till oss skickades hjälpredan Anna, ett hopplöst fall i alla kategorier. Man förstår inte vad hon säger varken på engelska eller spanska. Efter att jag öppnat dörren åt henne klev hon ca. 2 steg in i lägenheten och prickade av på sin lista att köket var rent, sovrummet städat, lakanen hela, badrummet i gott skick och att det inte fanns några som helst märken på väggarna(försök hitta någon vägg i denna lägenhet utan märken). Så nu när Anna gjort sin o, så noggranna inspektion kan vi få tillbaka depositionen. Ojalá! 

 

 

När vi städat och packat så bra idag hade vi gjort oss förtjänta av en fin belöning så vi gick ut och åt en sista tapasmiddag tillsammans. Det känns konstigt att tänka på att imorgon är sista gången jag vaknar och ser Julia i sin upphittade morgonrock och med en kopp fylld med kiwi och yoghurt i ena handen. Inte heller kommer det finnas någon Nicole hemma hos mig som högljutt sitter och bläddrar bland mingelbilder från de senaste partyna. Jag kommer sakna dem, mina roomiesar. Idag när vi gick hem från tapasen var det sop- och skrotdag på våran gata och vi kom alla på oss själva med at snegla efter användbara möbler eller en ny outfit till klubben.

 

Sen var det ju det här med spanskan. Själva syftet med allt. Jo, jag har ju lärt mig jättemycket! Nu kan jag förstå nästan allt som folk säger. Och jag kan göra mig förstådd. Vad det än är jag måste säga så går det ju. Om jag får tänka lite. Men det är klart att jag inte är flytande på något sätt. Att prata och att få flyt i talet är otroligt svårt. Men den här kursen har verkligen inspirerat mig och jag har blivit ännu mer säker på att jag vill och ska kunna spanska flytande, utantill. Skolan här har varit väldigt bra och jag har haft tre fantastiska lärare som jag inte kommer glömma på en gång. Sista dagen efter sista tentan firade vi och lärarna med cava i klassrummet. Det tog emot lite att säga hejdå till Malú, vår grammatiklärare som höll i mig lite extra länge och sa att det hade varit en ära att ha mig som elev. 

 

 

 

 

Men nu är det som det är. Den stulna cykeln har fått återvända till gatan, hittekläderna har blivit utställda för att hittas av nya ägare och partyväggen i köket är nedmonterad. Ja, nu är det slut. För stunden har i alla fall jag fått tillräckligt av denna fantastiska stad. Det finns egentligen inte något att vara ledsen över. Jag har haft världens bästa fyra månader här och gjort så mycket kul och lärt känna så många bra människor. Va fanken, det är bara tre flygtimmar bort. Vi ses igen barca, nån gång i livet.

 

På återseende världens bästa Barcelona!

 

K

 

....dansar Karolina på bordet. nej men nästan! Nicole och Julia håller ställningarna på opium och jag är hemma. När man får lägenheten alldeles för sig själv måste man ta tillfället i akt! Jag målar! det är skönt. Skönt att inte tänka på så mycket annat än att välja pensel och nyans. 

 

Idag lämnade jag av Linnea vid flygbussen. Hon har varit här och babblat av sig en massa. Blev helt vemodig och nästan gråtfärdig när jag såg henne vinkandes åka iväg från Plaza Catalunya. Fick ett ryck och gick hem och packade ner en massa av mina kläder i resväskan. Allt som jag kom åt, allt som jag inte använder längre nu när det har blivit lite kyligare, tryckte jag ner. Om 2 veckor, exakt, är jag hemma i Sverige. nej vänta! klockan är över tolv, om 1 vecka och 6 dagar är jag hemma. SJUKT. kom ju nyss hit? Men jag längtar! Jag är liksom redan påväg hem. Nästan påväg ut genom porten med min väska fast det är två veckor kvar. Jag längtar så otroligt mycket och räknar dagarna. Jag är lite arg på mig själv för det för jag kan inte riktigt njuta och ta vara på tiden som jag borde. Men va fanken alla mina älsklingar sitter ju där hemma och bara väntar! Kan inte tänka på annat. Nä just nu vill jag bara ut från den här lägenheten faktiskt och hem till snön. Låter konstigt.

 

 

Den här veckan har som sagt min lille syster varit och hälsat på. Även Julias kompis Kitty är här och provar på att halka runt i lite gratischampagne på opium ikväll med J o N. Det var skoj att ha Linnea här, som jag har saknat henne! Lilla babbelfian pratade och pratade och nu vet jag allt som har hänt på Hamleys, MUF, ute på klubben och hemma sedan september. Hon är sig lik alltså. Och lite klaustrofobisk och rädd, det fick jag demonstrerat för mig när vi exempelvis klättrade ner genom tornet på Sagrada Familia och när hon satt fast i hissen med Nico, Julia och Kitty medan jag tydligen skulle bända upp dörren. "Karro, kan du inte bara hämta en kofot??" tyckte Nicole. 

 

Förutom att fastna i hissen och vandra omkring i Sagrada Familia har jag och Linnea strövat omkring på stan och köpt lite julklappar, ätit mat och kollat in de viktigaste sevärdheterna. Här kommer lite bilder från lillasysters besök:

 

 

Det är ju juletider. Julkänslan når inte riktigt hela vägen fram när man bor i en stad där det för det mesta är strålande sol och 15 grader. Men jag är otroligt taggad! Kan inte vänta på att få komma hem till snölandet och få äta lussebullar och gröt och julbord och bara mysa. Under tiden försöker vi så gott vi kan här på Tallers. Vi har varit på IKEA och shoppat glögg, julmust, frysta lussebullar,pepparkakor, pepparkaksdeg och en svensk ost. Vi följer greveholm och tänder ljus och firar advent! På söndag ska jag nog försöka mig på att göra risgrynsgröt. Annars har jag ju faktiskt några av Mamma Karins lussebullar som Linnea tog med!

 

Här om dagen var det tenta och nu är det bara 2 kvar. Samt en recension på en 400sidig roman. Är så stolt över mig själv för jag har faktiskt läst hela och förstått hela händelseförloppet! Okej om man inte förstår exakt allt som hur det egentligen var den där killen dog eller om huvudpersonens husdjur är en hund, säl eller ekorre. Men sammanhanget har jag ju hängt med på och det känns bra för det betyder att jag har lärt mig väldigt mycket under de här månaderna. Nu ska jag kämpa på och lära mig de där 100 A4sidorna med spaniens historia som börjar med araberna och slutar i dagens spanien. Sedan "Examen Todo" i grammatik och så är jag klar sen. 

 

 

Det jag säger är ju alltså att jag längtar. En av de saker som jag längtar mest till är ett vanligt hem. Ett hus där man inte behöver springa ut och banka på elskåpet med hårsprayen när elen plötsligt lägger av och ett hem med element eller någon slags värme. Tydligen läcker det också vatten ner i grangubbens lägenhet som han bygger om. Men det brukar han komma upp och fixa själv när det behövs. Han klampar in och sätter sig i vårat badrum och spacklar lite samtidigt som han berättar om sina planer för ombyggnaden. Det är så mycket jag kommer uppskatta när jag kommer hem: grytunderlägg, stekpannor med handtag... Väl hemma kommer jag krama om diskmaskinen och kyssa mikron! 

 

Vi ses snart mina queridos amigos!

/K

 

 

Imorse kom jag inklampande genom dörren runt 03.30 efter en över 11 timmar lång bussresa. Hade tydligen valt någon slags specialversion av resan Lyon-Barcelona då vi stannade ungefär varje timme i vartenda litet franskt samhälle busschauffören kunde hitta. Det är lite lustigt att jag har varit i 6 franska byar som jag inte vet vad de heter eller var de ligger och jag kommer aldrig få reda på det heller. Men hur som helst får det vara värt det för det var ju fantastiskt att få vara i Lyon med min älsklingskompis Frida!

 

Efter att ha genomlevt den första timlånga nattbussresan innnehållande störningsmoment som en alldeles för högljudd och på tok för munter svartvit film och en reskamrat som konstant pratade och sjöng för sig själv var jag framme. Redan där på stationen i Lyon började den språkliga förvirringen och frustrationen över att int kunna uttrycka sig. Jag försökte förgäves hitta ut från stationen men det fanns inga skyltar, ingen förstod mig, jag förstod absolut ingenting och på något sätt lyckades jag hamna i personalhissen med någon städtant men till slut kom frida och räddade mig.

 

 

Jag har fått träffa alla flatmates och några fler klasskompisar bl.a. en som kommer för att låna badkaret(om man ändå hade ett sådant i sin studentlägenhet) ibland. Alla är dundertrevliga och snälla och kul. Även Fridas ömma moder Lena var på besök i samma veva som jag och det innebär att vi har myst och turistat ordentligt. Vi har fyllt den kulturella kvoten med två katedralbesök(tyvärr är båda under ombyggnad), en runda på Lyons konstmuseums samling och ett besök på ett väldit off konstgalleri där temat på den tillfälliga utställningen var något med "barn". Några fina saker och en hel del bara totalt absurda saker som en trettio meter lång rad med inglasade använda blöjor på golvet. Sen hann vi även med att se nya bond "Skyfall", bra film. Sådär som en action/agent/MI/bond-film ska vara. Den hade liksom hela dramaturgin. Bond brottas med en skurk på först motorcykel och sen ett tåg. Skådespelaren får gärna vara nordisk och inte säga så mycket. Denna gången ola rapace. I och med detta dör såklart agenten eller bond vill säga. Fast egentligen chillade han bara på en turkisk ö och drack fett mycket whisky och var allmänt manlig. Sedan kommer bond tillbaka och får då såklart uppdraget att hitta skurken och döda honom. Då drar han såklart till en arabisk eller asiatisk stad med feta skyskrapor. I denna film shanghai. Sen går filmen on and on med ett fett coctailparty/casinofest som ingen vet hur han lyckades bjuda in sig till och så visar han sin lilla specialmarker eller apparat som han hittade i den döa skurkens ficka. Då får han en hemlig låda eller ett litet brev eller så. Sedan fortsätter filmen tills allt är frid o fröjd(fast man förstår inte riktigt varför det blev någon annan skurk helt plötsligt) och bla bla bla. Bond och hans kompisar slänger ur sig käcka ch tajmade repliker på rad. Exempelvis: " I got into some deep water"-efter att bond precis kommit upp ur isvaken han ramlade i. Ett vinnande komcept. En story som alltid funkar och jag gillar det.

 

        

 

Jag gillar Lyon, det är en fin stad. Lite docksött liksom, stilla och fint. Inte så inihelvete mycket människor. En gammal stad, två kullar/berg och så rinner floderna Rhone och Saone (Rån och Son) tvärs igenom staden. Också mycket fin streetart här och där som jag tyckte mycket om. precis som i Barca har julskyltningen och belysningen börjat komma igång. På ett stort torg har man rest upp ett asstort Parisehjul, det kan man åka i om man vill. Vi råkade även gå rakt på någon skidmässa där man har byggt upp en några kvadratmeter stor ruta med snö i. Här och där har man ställt ut lite låtsasälgar och vildsvin. Där kunde barnen åka längd, hoppa runt i snöskor och ha snöbollskrig. Dock är det lite kallar i frakrike men det gjorde inte mig något.

 

Har också hunnit äta en hel del franska saker man borde äta. För det vi gjorde mest var nog att äta. Pain au chocolat, crepes, vin chaud(fransk glögg), kastanjer, baguette, croq och en hel drös med olika ostar och en massa rödvin. Nu är jag ganska mätt. 

 

      

 

En otroligt viktigt grej som jag inte får glömma att berätta om är Fridas och hennes kamraters fantastiska lägenhet. När jag kom in första gången tappade jag hakan. Visst har jag hört en del om den men ojojoj. Ett vardagsrum med minst 3 meter i tak, skinnsoffa, öppen spis, en liten bardisk och stort fönster in mot köket. I köket finns diskmaskin brödrost, tallrikar bestick och koppar i olika storlekar och former, stekpannor med handtag!! Minns en kväll precis i början av boendet i vår lägenhet då jag skulle göra pannkakor. Vi hade en bunke som vi gjort genom att skära av en vattendunk(vi kallar den afrikabunken) och en stekpanna utan handtag. Blev lite lätt avundsjuk på Fridas lägenhet. De har även ett ganska fancy och stort badrum med badkar och dusch på två olika ställen av rummet liksom. ganska najs. När vi satt och åt en gång råkade jag kolla in i en garderob och vad ser jag? Tre olika kaffemaskiner, ett strykjärn och en skanner/skrivare! Lyx! Är lite arg för att jag glömde ta bilder på stället. Hemma hos oss förra veckan fick jag stå och banka på elskåpet utanför lägenheten ungefär varannan minut för att strömmen skulle hållas igång. Jag kommer nog uppskatta att komma hem till ett hus där det finns vitlökspress, fler än fyra tallrikar, diskmaksin och dammsugare. Framförallt kommer jag uppskatta att man slipper sköta alla kaossituationer som har att göra med el och läckor på spanska.

 

Om lite mer än 3 veckor är jag hemma. Hel otroligt konstigt. 3 veckor..på de 3 veckorna ska i och för sig 3 tentor, en recension av en 400sidig bok och en debatt om kataloniens självständighet hinnas med så jag får nog sätta fart.

 

Om mindre än en vecka kommer min lille syster hit. KUL!! 

 

Vi ses snart Sverige! /K

 

 

 

Amigos! Hundra år sedan. Nej men över två veckor sedan i alal fall. Men jag har ju haft fullt upp med att ha besöööök. Den 31 oktober anlädde Rebecka, Anna och Ulrika och dagen därpå Frida. De hade hyrt en liten lägenhet några kvarter bort från oss. Vi hann med halloweenfest på opium, sagrada familia, vi har ätit tapas, varit på second handmarkanden i encants, ätit hamburgare med paprikasås och hängt på diverse barer i raval poch gotico men mest bara pratat och haft mysigt. Det var fantastsikt att få träffa gänget igen och skönt att få känna sig lite som hemma ett tag. Nu saknar jag dem. Den 5e november var Frida tvungen att ta bussen tillbaka till Lyon och byttes då ut av Felix och Alexander som kom flygandes från Sverige. Alex landade lite tidigare än Felix och jag fick ta mig ut och hjälpa honom att hitta ett hostel. Vi kollade upp ett på nätet och när vi kom fram var de ett vanligt lägenhetshus och där på 1a våningen låg Awa hostels, där jobbar och bor engelsmannen Shaun. Han var heltrevlig och fixade ett rum åt alex. Detta var det minsta hostelet jag sett men väldigt fräsch, mysigt och hemtrevligt. Det var typ som en liten lägenhet. I alex rum flyttade de aldrig in någon annan och om jag förstod det rätt var det bara han, Shaun och en snubbe till som bodde där. Ett litet gäng blev dem. 

 

 

Sen kom Felix senare på kvällen och vi ar gjort en massa skoj alla tre. Vi har bland annat varit på konsert på Razzmatazz oc sett Boys Noize. Det var riktigt bra och otroligt svängigt! Vi hade rätt mycket skola så på dagarna fick pojkarna underhålla sig själva. De hängde lite med hostel-Shaun och Felix visade Alex de ställen han hittar till. Men flera gånger när jag kom hem hittade jag dem öldrickandes och ritandes i vår lägenhet. Jag tror och hoppas att de har trivts här.  

 

Hola a todos.

Nu börjar hösten krypa fram här också. Eller ja, den har lite svårt att bestämma sig. Ena dagen spöregnar det och nästa är det 30 grader och sol. Men lite ruggigare är det på kvällarna har jag märkt. Snart måste jag nog ta tag i projektet att leta efter en jacka. Men livet rullar på. Det känns som om att man har hittat vardagen trots allt det roliga som finns här och att gå ut är inte en så stor grej längre. Vi sitter ofta i varsitt hörn av vår ikeavita lägenhet med datorerna i knät och skriver om surrealism, läser argentinska dramer eller pluggar fonetik. Trött blir jag också, ibland är det nästan mer spännande att sitta i sängen och kolla på film än att dra på sig klackarna och springa iväg till klubben. Men det är lite mysigt med vardag också och kul har vi fortfarande. Mycket!

 Äntligen! äntligen är fonetikavsnittet över. Tack och lov, nu är det bara att glömma bort allt jag kan om sonidos sonoros och att ljudet "ch" i chico är ett Palatal Africada Sorda. För när kommer det dyka upp igen? Fonetiktentan gjordes i måndags och när den var över kände jag en otrolig lättnad. Som jag har hatat de där fonetiska alfabetetoch och nu är det gjort. Och faktiskt så tror jag att det gick bra! Men när ett avsnitt är slut så börjar ett annat. Kämpar just nu med ännu en roman, pronomen, en muntlig redovsning om romansk arkitektur i spanien och så vidare. Idag när jag kom hem från skolan släppte jag skolböckerna och målade en tavla istället. Det var skönt.

 

En annan sak att ha lite prestationsångest över är salsalektionerna. Som om att de inte vore nog med spanskan så ska man träna o hänga med i salsan också. Wilfredo småskäller lite varje lektion: "Varför har du inte övat på snurrarna? Gå ut o dansa på salsaställen, det finns en massa 'tíos' som vill dansa med dig där!" Jo, fast nu är ju inte salsa den största prioriteten i livet. Det är ju bara en kul grej och jag jag kan ju alla stegen och sådär men när man ska sätta ihop alla Aspirinas, vueltas, dile que no's, enchufas och pasos laterales så kör det ihop sig ibland. Och speciellt när Wilfredo bara sliter o drar i mig och skriker "aspirina" hit och "dile qu no" dit. Jag föröskte förklara för honom att det går om jag får dansa själv men när han bara kör hänger jag inte med. Det blir nog bäst om jag bestämmer själv, jag föredrar att freestyla. Så jag gjorde precis det, på lektionen i tisdags när jag tröttnade på att öva enchufas. Jag ställde mig mitt i rummet och skakade rumpa på egen hand. Oturligt nog råkade Wilfredo titta dit precis då och blev otroligt taggad och utbrast "Du kan ju röra dig!". När vi skulle köra avslutningsdansen lite senare valde han en extra svängig canción bara för mig. Faktiskt så lyckades jag sätta både aspirinasnurren, enchufas och en dile que no med Wilfredo sen, så det är väl bara att fortsätta. Det är ju klart att man inte kan vara bäst från början, som Pappa brukar säga.

-Häromdagen gjorde vi en klassutflykt till Tarragona och spanade in romerska lämningar. Ackompanjerade av en guide och skolans springpojke Leandro(som är son till skolans två ägare) sprang vi runt mellan amfiteatern, murar och museum. Lärorikt, fint väder och skoj att se något nytt. Nu vet jag att Tarragona var en av de större och viktigaste städerna under den romerska ockupationen. Nedan finner ni bilder från besöket:

         

   

-Nya grannar har tillkommit i huset. Bland annat några i lägenheten bredvid där vi trodde att en svensk tjej bodde. De lyssnar jämt och ständigt, från morgon till kväll på mycket hög musik. Det är ungefär det vi vet om dem. Vi tror att de är två personer. Vi har endast mött den ena. Det var när jag och Nicole gick ut ur hissen på vår våning efter att ha stått där och skriksjungit Coldplay tillsammans som vi mötte en hyfsat snygg kille som stod utanför och väntade. Det vart lite stelt, han sa hello och jag skrek HOLA tillbaka i förvirringen. Bra första intryck. Men faktiskt så är den musik de spelar mest Coldplay så de kanske gillar oss ändå. På andra våningen har tre holländska tjejer flyttat in! De är väldigt trevliga, i vår ålder och verkar allmänt vettiga. Vi ska hänga någon gång!

I veckan har jag också haft mitt första utbyte av tre efter den stora utbytesträffen i skolan. För spanjorerna som läser skandinavistik är det obligatoriskt att prata med en av svenskarna och sedan skriva en rapport på det. Det är ju deras enda chans att få prata lite svenska. De har tre perioder då de under varje period ska träffa en svensk. Det är väldigt organiserat så det är redan bestämt vem som ska träffa vem. Jag träffade i alla fall Irene, 30 år från Girona, i skolan efter min lektion. Vi satte oss i ett klassrum och pratade om dittan och dattan. Mest på spanska eftersom hon bara att läst svenska i 3 veckor. Men lite kunde hon så hon frågade mig bland annat  ”vad har du i väskan?” och jag fick hjälpa till att uttala både mandarin, solglasögon, anteckningsblock och bläckpenna. Det största problemet var nog ”solglasögon”, Irene tyckte att det var lite krångligt att säga konsonanterna lgl efter varandra. Det är spännande att sitta och prata såhär med en främmande människa tycker jag. Det är intressant att få veta varför de vill lära sig svenska. I Irenes fall var det som i de flesta, ”svenska låter så vackert, det är som en melodi” och så hoppades hon att hitta jobb i sverige när hon lärt sig språket, det finns ju inte så många här.

Nu sitter jag mest och väntar. För på onsdag(OM FYRA DAGAR!!) kommer mina bästisar Rebecka, Anna och Ulrika hit från Sverige och hälsar på. Och dagen efter ansluter min andra hälft som har gått vid min sida genom allt alltid: Frida. Helt sjukt att jag har klarat mig utan detta gäng i två månader. Ska bli så otroligt skönt att få hänga igen och bara prata och kramas och mysa med dom. Och om 9 dagar kommer mitt livs kärlek Felix hit igen! Och Alexander! Vi ska gå på Boys Noize-konsert på Razzmatazz. Längtar så otroligt mycket efter att få träffa alla dessa människor. Och att jag ska ha besök 2 veckor i sträck är ju ännu härligare, kanske inte så bra för mitt skolarbete men det löser sig.

På onsdag, dagen för besöket, är det också Halloween! Men viktigast av allt: Nicoles nittonårsdag! Det blir jättefest Nico-style. Opiums halloweenparty är redan inbokat och även middag på CDLC om jag inte missförstod Paulos portugisspanska. Så kalas blir det!

Idag hade jeans på mig för första dagen sedan jag kom hit. Jag, Julia och niccan tog en kvällsvuelta på stan och det var redan mörkt fastän klockan bara var sju. Vi fick känslan av att stresshandla julklappar en eftermiddag i december hemma i sverige. Det kändes lite mysigt faktiskt. Vi gick in på en affär fylld med lampor i alla storlekar och färger och former. golvlampor, vägglampor, taklampor i alla möjliga material. Det fanns en hel gång med bara lampskärmar i olika färger. När jag såg den tänkte jag på min mamma. Hon gillar lampskärmar.

Avslutar det här inlägget med att säga att jag faktiskt tror att jag längtar lite hem. Till rutiner typ, till ett land där man vet hur saker och ting fungerar.

Hejdå alla mina kompisar där hemma! Nu ska jag laga fisksoppa, min paradrätt.

 

 

Oj hörrni. är inte helt okej på att uppdatera här. Men nu kommer det nåt! fast det va så länge sen jag skrev att jag knappt vet vad jag ska skriva.... börjar med en sexig bild på mig och nicole i sitges för några veckor sedan:

 

 

Jo! förra helgen var vi äventyr! Vi drog till Zaragoza, staden där våra kära spanska utbytesstudenter bor. Vi har ju haft en tanke sedan vi kom hit att åka och hälsa på Jorge och Andrea. Vi tänkte köra en långhelg under fiestas del pilar, deras helgonsfestival, men det blev liksom aldrig något bokat. MEN så fick vi ju höra av Fabienne att Shaz hade en planerad utflykt dit som skulle vara under bara ett dygn. Det är klart man hänger med! Så jag, Nicole, Julia och Fabienne hoppade in i bussen tillsammans med alla Erasmusstudenter och så var vi iväg. Vi fick fina små hemmagjorda program på dålig engelska av Shaz så att vi kunde se vad som hände i staden. Såklart ingick även en paus på rastplatsen Medas som är standardstoppet för turen BCN-ZGZ, härligt och hemtrevligt! Bussen rullade in bakom Pilarkyrkan i Zaragoza runt fyratiden, vi klev av och fick varsin liter Sangria av Shaz och sen var vi fria att gå. Lite längre bort på gatan stod våra Zaragozianska vänner Andrea och Sandra och vinkade. Det är alltid lika härligt att återse dessa små spanska damer! De tog oss på äventyr upp i kyrktornet och sedan en vuelta på stan. Såklart hade Andrea redan planerat hela besöket så det slutade med att vi gick hem till henne och åt middag(fryspizza som vi köpte på vägen, zgz-style).

 

                      

 

 

Runt niotiden var det dags att ta festivalbussen bort till  festivalområdet, Fiestas del pilar är inte bara några vanlig helgdagar utan de bygger upp ett fett festivalområde i utkanten av staden. Där spelar coola artister(som juan magan, pitbull mm). Fast man går gärna inte in påområdet förrän kl 03, därför börjar man med att sätta sig ner tillsammans med sina vänner på den iskalla gatan utanför. Här händer världshistoriens största Botellón. Botellón är ett spanskt fenomen som betyder ungefär: ta med dig rom och cola och sätt dig på marken med ditt gäng och drick. som ett svenskt parkhäng ungefär! Men herreje! Hela zaragozas unga befolkning var där! Tidigare när jag varit i zarre har fan inte en kotte synts till men nu! Adidasbrallorna fladdrade, vindjackorna prasslade i blåsten och alla gympapåsarna var packade med vodka och rom! Vilken syn. Vi, svenska och sweiziska kände oss kanske lite bortkommna men vi satte oss ned i en ring med Andrea och hennes Peñagäng(Peña är som ett festklubbhus som man tillsammans med sina kompisar i en liten by längre bort, det är poppis). Det var skoj! vi fick lära oss men massa lustiga drinklekar, smaka på godis och kissa under en bro. Till slut fick jag och Nico faktiskt hälsa på min pojke Jorge också! Det var ett stelt men härligt återseende. Han såg väldigtannorlunda ut, nyklippt och smalare tror jag. Vi sa "Hej, läget, jo bra" sen var det inte mer med det tyvärr. Han är nog fortfrande rädd för mig. Efter 2 timmar på botellónen började vi känna oss frusna så vi drog oss tillbaka in till stan. Spanjorerna stannade och Andrea började gråta när vi sa adjö. Men nu är vi ju faktiskt bara 4 timmar buss ifrån varandra. Väl inne i centrum försökte vi hitta en bar där vi kunde sitta. Som sagt brukar Zarre inte vara det place to be om man vill se människor men va fanken nu gick det verkligen inte att hitta en bar som inte var proppad med folk! Tillslut hittade vi en där vi kunde sitta ner, vi tog 2 öl och sedan satte vi oss för att bara vänta. Det var två timmar tills partybussen skulle återvända hem till Barcelona och dessa två timmar kndes som en evighet. Vi var så trötta och både jag och Nicole hade svårt att hålla ögon öppna. Partytjejerna orkade inte riktigt hänga med. Det blev lite mikrosömn där på baren men till slut blev kl 03 och vi satte oss på bussen och somnade omedelbums. Hela bussen sov hela vägen och chauffören raceade och sket i stoppet, vi kom fram en hel timme tidigare vilket var väldigt skönt. Shaz tacktalade för dagen i mikrofonen i bussen: "Hope you had a good trip although it was very boring." Ja, vi hade ju i alla fall kul.

 

 

Vad händer annars i våra spanska liv. Vi spara lite pengar genom att passa på att gå på så många gratismiddagar som möjligt. Innan festen på klubbarna börjar här så brukar promoterna anordna middagar för alla snygga tjejer(vi), mycket trevligt! God mat och det bästa av allt; det är gratis! Oftast brukar det vara smårätter som kommer in i omgångar, ett fenomen som kallas picapica. Inte jättefancy men inte heller fel. Men herreje, här om veckan var vi på sotavento för middag. Vi förväntade oss de små rätterna men istället fick vi varsin meny. jag tyckte det var helt okej att först få in flera fat tapas och sen sin egenbeställda tryffelrisotto och påfyllning av rödvin varannan minut. Helt okej att få äta på en fin restaurang med uteservering på stranden utan att betala en enda cent. Igår var vi också bjudna på middag på cdlc(certifikat på one of worlds finest clubs). Helt okej. Vi stod mitt i den snygga orientaliskinredda restaurangklubben vid ett rödklätt bord och käkade asiatiska små knyten som kom in en efter en. vårrullar, friterade räkor, dumplings mums. Sen när man tyckte att man var mätt fick man helt oväntat in varsin skål wokat ris, kyckling och fräscha grönisar. Det gjorde inget att vi var mätta, Paulo åt vår mat istället. Han blev misshandlad på tunnelbanan för en tid sedan och bröt typ käkbenet, han har därför inte ätit annat än soppa i ca 3 veckor och var i och med det otroligt taggad på fast föda. Slutsats: Att gå ut och äta på fina klubbar och restauranger är lika med bra. Vi sparar en massa pengar hihi

 

 

Vi har ju faktiskt besök här också! Tove är här och pladdrar och fnittrar och ler som alltid. Det är mysigt att ha henne här. Vi har varit runt på shoppingäventyr, hon har fått gå till stranden, hänga med på middag och klubb och fått följa med på en av våra salsalektioner. Jag hoppas att hon har haft det trevligt och att hon inte behöver betala övervikt på ryan sen för alla sina nyshoppade grejer. Igår träffade jag även en till person hemma från Sverige. Felix kära moder Katarina! fast hon åkte kanske inte hit för min skull, hon var här med jobbet och fixade utställing på Fundación Miró. Det var kul att träffa henne, jag visade henne vår lägenhet och sen satte vi oss och åt lite tapas, hon var så supersnäll och hon bjöd mig! Vi åt och pratade om att bo utomlands och hon berättade för mig om när hon bott och pluggat i både Paris och Florens. Hon gav mig även en hel drös med gratisbiljetter till en hel del olika museum här i barca, så nu ska vi bli mer kulturella! Det var verkligen trevligt och kul att träffa henne men nu saknar jag min Felix ännu mer, jag bad henne hälsa honom det.

 

 

Äntligen efter en massa sjukdomar och förkylningar har jag lyckats ta mig upp på Montjuic igen och gå in på simhallen! Å va skönt det var! Stor, blå bassäng och jag hade flera banor för mig själv. Det är lustigt hur många skillnader man kan mellan spanien och sverige när det gäller en sån enkel sak som en simhall. För det första är det fett dyrt att simma här. 7€ för en singelentré och vill du ha medlemsskap ska du betala 60€ i inskrivningsavgift och sedan 40€ i månaden. Tacka vet jag Nacka simhall, 20 spänn för ett sim. En annan lustig grej är att det är obligatoriskt med badmössa, killen i kassan var mycket noga med att försäkra sig om att jag hade en sådan. Man har heller inte bastu eller toalett inne i omklädningsrummen, de finns ute i simhallen. Ganska opraktiskt kan jag tycka! En annan konstig grej jag märkte är att man tydligen tar med sig en galje hemifrån så att man kan hänga sin jacka fint inne i skåpet. Det sista jag stötte på är att man inte kan komma ut ur spärrarna när man ska gå därifrån om man inte har medlemskort att öppna med. Så jag fick be någon trevlig man som var påväg in att släppa ut mig.

 

Jag tror att jag längtar lite hem. Eller nej det gör jag inte men jag saknar alla min härliga kompisar och min allra käresta. Men snart om drygt 2 veckor kommer både tjejgänget och pojkvännen hit och det kommer bli riktigt kul! Men jag börjar känna att det kommer va så mysigt att få komma hem precis i juletider och återse alla som jag tycker om, det längtar jag lite efter faktiskt. Här om dagen fyllde min älskling 19 år och det gjorde lite ont i mig att jag inte var där hemma med honom och firade. Här kommer lite fina bilder från hans besök:

 

       

 

sen måste jag ju meddela att jag satte högsta betyg på första grammatiktentan, så det går ju bra i skolan också!

 

 

Cordialmente

 

Karolina

 

Idag är det torsdag. Och för några dagar sedan åkte min besökskommité hem igen. I helgen har felix och de tre m:en(mamma, moster, mormor) varit här! Det var fantastiskt kul att se felix igen och också såklart trevligt att ha hela den kvinnlig sidan av släkten representerad här i barcelona. Men o så konstigt det kändes att få besök nu när jag är så van vid det här "andra livet". Felix var bara här i fyra dagar och det vi hann med var inte mycket mer än en tur till parc güell, högst upp på toppen var vi och kunde göra en 360 och kolla runt hela barcelona och vidare! Vi har även chillat lite på stranden, kollat fotboll på en bar och försökt oss på att komma in på opium. Men killar är tyvärr inte lika välkomna. Det blev mycket bar för mig och felix men det gillar ju vi och nu har jag hittat några framtida favoritställen. Får se om jag får med mig partypinglorna dit någon gång. Men mest hängde vi bara och tog igen tiden som försvann den senaste månaden. Fast ja, felix gästinlägg var ju mycket informativt så nu kanske jag inte behöver tala mer om den saken. Jag saknar honom redan.

 

Jag och Nicole har även passat på att testa det spanska vårdsystemet. Jag hade tyvärr drabbats av en outhärdlig infección de las vías urinarias och Nicole's fot har bara blivit tjockare efter det olyckliga fallet i trappan med guldporten. Vi kollade upp en vårdcentral i närheten och gick dit men näää då! Här är det mycket viktigt att mna går till SIN vårdcentral och tydligen fanns det en precis bakom torget där vi bor så vi fck knalla tillbaka. Väl där förklarade jag att vi hade några olika sorters åkommor och krämpor och hombren bakom disken började genast fylla i papper och kopiera hälsokort och pass hit och dit. Sedan skulle vi komma tillbaka en timme senare och sätta oss i ett väntrum. Där blev Karolina Cchhedvig uppropad och jag fick gå in i två olika rum och prata med två olika kvinnor som ställde exakt samma frågor. Till slut kom vi i alla fall därifrån, jag med två shotar antibiotika och lite smärtstillande och Nicole med en urful stödstrumpa och antiinflammatoriskt. Ändå sjukt bra jobbat att fixa det helt på spanska. Varje gång man tvingas göra nåt sånt här jobbigt, alltså försöka fixa nåt fett svårt och viktigt genom att bara använda spanska, så känner man sig så otroligt mycket starkare och större och bättre efteråt! Och dessutom blev vi friska(utan att betala ett öre)!

 

En annan skoj grej vi har hunnit med är ett organiserat utbyte med spanjorer. På vår skola kunde man anmäla sig till en utbytesträff med de spanska studenterna som pluggar skandinavistik. Det gjorde vi såklart. Vi samlades alla i en sal, spanjorer och svenskar. Lärarna visste inte riktigt vilket språk de skulle tala men till slut kom de fram till att vi skulle genomföra någon form av speeddating. Vi började dock med upprop och jag hade svårt att hålla mig när namnet "Eva Cebolla" ropades upp. Cebolla betyder Lök. Jag fnissade tills uppropet var slut och vi skulle bli indelade två o två. svensk och spanjor. Jag blev tilldelad ingen annan än Eva Cebolla och brast åter ut i skratt men försökte allt för att inte visa det. Men när  jag och Löken väl kom ut på terassen frågade hon om jag visste vad hennes efternamn betydde, kanske hade hon märkt av mina fnissningar. Men Löken var rolig och trevlig, runt 35 år gammal(hon ville inte gå in närmare på den saken) och jag förstod hennes svenska! Jag fick också prata med Ester som hade läst svenska i 2 veckor så vårt samtal gick mest ut på att jag skulle hjälpa henne att repetera vokalerna på svenska. aaa ooo uuu iii ååå. siste man till rakning var Rodrigo, egentligen från portugal, och det var riktigt kul att prata med honom. När man har suttit och pratat spanska i ca 1 timme så märker man verkligen skillnaden och det var så skönt att känna flowet när jag väl hade kommit fram till Rodrigo.Jag kunde säga det jag ville, utan att gör fel. FANTASTISKT KUL. nu ska man träffas fler gånger utanför skolan och sen ska vi ha en gemensam träff i december igen.

 

Ungefär här fick jag göra en paus i bloggandet efter som att jag och Nico var tvungna att gå ut på gatan och se efter vad fan det var som lät. Det visade sig vara ett gäng pensionärer med en trumma. gud, det lät verkligen högt.

 

Något jag inte förstår är varför två personer de senaste dagarna har stannat mig på gatan av den anledningen att jag ser så glad och smpatisk ut. För det gör jag ju inte. När man är påväg hem från tågstationen efter en heldagsutflykt, lite lätt saltig och hungrig så går man inte på gatan och ler! inte jag i alla fall. Men det tyckte Manuel och föreslog därför att jag skulle ge honom mitt telefonnummer så att vi kunde ses och träna spanska. Tydligen har jag ett leende som smittar av sig och en aura som lyser. Igår blev jag stoppad av en man. Han sa att jag såg så otroligt lugn ut så att han bara var tvungen att prata med mig. Alla andra i den här staden är tydligen så stressade, arga och skriker åt varandra. Han hette Alberto och visade sig vara någon slags yogaman och ville ge mig en kram. Det var tydligen ingen vanlig kram, han släppte mig inte utan andades istället högt och djupt med näsan vid mitt öra för att typ känna av min energi. Och det stod tydligen bra till med den. Vi stod o pratade på gatan i säkert tio minuter och under den tiden fick jag flera yogaställningar demonstrerade för mig samt min födelsedag förklarad som mycket stark och eldig.

 

    

 

-Vi har haft intensivkurs i fonetik och nästa vecka är det tydligen tenta. kul. Jag förstår inte hur jag ska lära mig vilka bokstäver som görsi gommen, andas ut genom näsan, på sidan av tungan eller i tandvallen.

 

-På lördag tar jag, Nicole, Julia och Fabienne en dagstur till Zaragoza. Just nu äger Fiestas del Pilar rum där och det är ett jävla ståhej. Vi ska åka i en buss med massa Erasmusstudenter. resan är anordnad av Shaz, en av många partyprissar. Vi åker vid 12.00 och tar bussen tillbaka från Zaragoza 03.00. För detta betalar vi 25€ och i priset ingår även 1 liter sangria per person. Det här landet slutar då aldrig förvåna mig. Vi ska försöka få tag i våra gamla vänner Jorge, Andrea och Sandra när vi kommer fram trots att vi inte har biljetter till själva festivalen(det är imposible att planka säger sandra men vi ska nog hitta något sätt).

 

-Imorse tog jag en tur upp till Montjuic och rekade runt i olympiska spelen-området. Los juegos olympicos en barcelona är ett stående tema på Samhällslektionerna med Marcel och 92- året som förändrade Barcelona sitter nu inpräntat i min hjärna. Men det är ju faktiskt sjukt imponerande där uppe, vilken utsikt! Så fint och lugnt och stor kontrast mot det hetsiga statslivet. Men det bästa av allt måste ändå vara att jag äntligen hittade en simhall! Och inte vilken som helst, den olympiska bassängen. Blev så glad av att känna klorlukten när jag kom in i entrén. Imorgon ska jag gå dit och simma som bara den!

 

Besitos från Karro

 

Efter att ha suttit på ett flyg från Stockholm och blivit bjuden på whiskey av några hyfsat trevliga ekonomer/businessdudes på väg till Barcelona på företagets bekostnad, så får jag äntligen gå av och ut i den galet varma och fuktiga terminalen. Med spritter i hela kroppen måste jag sitta och vänta på väskan vid bagagebandet( som det tog evigheter för mig att hitta för att jag inte insåg att Stockholm var Estocolmo). Men men tillslut får jag gå ut genom dörrarna för att träffa min fina Karro som står och väntar i sitt nya svarta pigment och med en solros i handen. <3

När vi kommer från flygplatsen väntar Nicole och Julia i deras nya lägenhet som inte är så ny längre dom har ju bott där i nästan en månad, CRAZY!!. Vi käkar kanelbullar, kanelbullens dag ju, dock kom vi klockan 01. Men det var mys,
lägenhet är jättemysig och den underbara balkongen är väldigt mysig. Väldigt värd lägenhet flytta till tycker jag. Möblemanget är ikeastandard bortsett från en fin röd stulen cykel som står i vardagsrummet och lite möbler som de hittat på gatan.

okej nu ska jag gå in lite mer på min vistelse i Barcelona. Orkar inte berätta kronologiskt så det får bli lite olika snuttar sammanflättade på något sätt.

Nu när jag upplevt Barcelona för första gången så är det många saker som gjort intryck på mig. Stranden, gatorna, affärerna, barerna och klubbarna. Hela klubbgrejen alltså, galet kul och annorlunda om man jämför med sverige. dock är det så att vara kille är inte kul i detta klubbliv stad (om man inte är rik och över 30 kanske). nä men nu ska jag inte vara så negativ. men det är nog mycket roligare om man är snygga långa blonda flickor:).
Att gå till spanska barer tycker jag ligger högt på listan med trevliga saker här i Spanien. efter att ha blivit nekad på Opium så gick jag och Karro och tog några öl på en mysig bar med spanjorer på.

Sen har jag ätit tapas med karolinas mamma och moster vilket var mycket gått och trevligt, mycket gatuunderhållning vid restaurangen allt från batteridrivet keyboard till eldjonglering. Dessuten en väldigt fin automat på toaletten som sålde tandborstar, så här såg den jag köpte ut:

Jag och Karro tog också en tur till parc guell, vilket var jättefint, vi klättrade upp så högt det gick på berget i parken. där uppe kunde man stå och titta på hela Barcelona åt alla hållen, man var dock tvungen att se sig för vart man satte sig så att man inte råkar sätta sig på en av kanylerna så låg där uppe.


Sen på söndagen var det Real Madrid vs. Barcelona, den kvällen hade vi alternativet att gå på Sutton (tror jag att det hette, kan inte hålla reda på alla dessa klubbar) med tjejernas vän Christian och äta mat, dricka cava och kolla på matchen. Men jag kände att jag ville gå på en genuin bar och kolla på matchen. Så vi splittrades Julia och Nicole till Sutton och jag och karro till en bar.

Vi planerade att gå och kolla på matchen med några av klasskamraterna eller kursarna som man ska säga. Men det gick ju inte som väntat, fick bara träffa en, men det var kul även fast jag var taggad på att träffa dessa människor:). så det blev jag och karro som gick och röjde runt på Barcelonas bargator.

Jag snodde en kniv och en gaffel från en mexikansk restaurang bara för att vara lika cool som "kleptomanerna"

nu orkar jag inte skriva mer och inte orkar jag korrekturläsa heller så det får bli som det blir.
om ni vill veta mer om min visit i Barcelona så kan ni kontakta mig.

Hej då, ses om en månad!
FELIX HAVERMARK

 

Buenas,

 

Nej nu har det gått för långt! Vi har hamnat på fel spår, halkat in i en värld där vi inte riktigt hör hemma. Och då menar jag inte att vi håller på med knark eller prostitution(lugn, mamma). VI SNOR. vi snor och vi tar och vi snattar. Det började med lite oskyldigt med att vi bara skulle plocka på oss lite basvaror på BCNmar till nya lägenheten, sen lite senare så råkade ju bara den där potatisskalaren hos indiern slinka ner i väskan. Men nu. NU har vi en jävla cykel i vardagsrummet och idag, för bara nån timme sen, tog vi ett helt sexpack 1,5liters flaskor vatten. Och vart snodde vi det? Av vilka oskyldiga människor? Vi tog det på skolan(hur fan??). Det stod på golvet och vi var sist kvar efter salsaklassen. Instruktören och en av lärarna var inne på kontoret. Jag sa: "den där kan vi ta" "ta den Julia, ta den". Och Julia gjorde det. Fast allt tar vi ju inte. vi "hittar" också. Här så har varje kvarter olika grovsopsdagar då man bara ställer ut saker utanför sin port. Vi älskar det! I och med att vår lägenhet inte innehöll mycket mer än de billigaste knivarna från ikea(upptäcke vi när vi var där häromdan), plastblommor och snea tavlor när vi flyttade in så använder vi dessa sopdagar till att komplementera inredningen lite grann. Dagens fynd: en stolsdyna till den snabbt framväxtande och snart färdiginredda takterassen. Men igår måste vi ändå ha gjot det värdaste fyndet. Sopdag igår och många härligheter på Tallersgatan. Julia fick span på ett par käcka skor i en ikeakasse fylld med kläder och acessoarer. Det slutade med att, vafan, vi tar hela. Väl hemma sorterade ut det vi ville ha och slängde in det i tvätten(det lårhöga horstövlarna och trorsorna fick åka ut på gatan igen). Idag hade både jag och Julia nya kläder på oss. Vet inte om jag fått så mycket komplimanger får något jag har haft på mig förut. Second hand på hög nivå, eller som Julia sa: "Det behöver liksom inte vara snyggt, det räcker ju med att man bara har något nytt så är man nöjd". Och så är det ju. 

 

-solkräm (tjejernas duschrum, bcnmar)

-tandkräm (killarnas duschrum, bcnmar)

-balsam (tjejernas duschrum, bcnmar)

-1 paket ris (gemensamma köket, bcnmar)

-1 paket pasta (gemensamma köket, bcnmar)

-olivolja (gemensamma köket, bcnmar)

-salt och peppar (gemensamma köket, bcnmar)

-örtsalt (gemensamma köket, bcnmar)

-pesto (gemensamma köket, bcnmar)

-tomatsås (gemensamma köket, bcnmar)

-buljong (gemensamma köket, bcnmar)

-en grönsakshyvlare (hos indiern på hörnet)

-en stor bok (ur en soptunna utan för köpcentret L’illa) Den handlar om precis det: köpcentret L’illa. Den blir snygg på soffbordet.

-en schysst byrå (Tallers)

-maffig tändare (hemma hos random bartender på opium, vi var visst inte hos Paulo)

-bicicykel (någonstans mellan Sagrada Familia och Universitat) har kommit på att den förmodligen kan spåras

-brädor (Tallers)

-en hel kasse kläder och skor (Tallers)

-diverse inredning till takterassen (grannarnas terasser)

-en stolsdyna (Via Laietana)

-ett sexpack vatten (Internationella Skolorna)

 

Nästa ämne: Takterassen! Som jag i tidigare inlägg har berättat så har vi numera, förutom vår egna terass i anslutning till lägenheten, en takterass. Eller alltså en ruta av takterassen på huset, som vi delar med våra svenska grannar; Agnes, Emma och Alexandra. Fast hela terassen är fett grande, men uppdelade i små rutor av mesiga murar. Men det är inte en jävel som går upp på taket förutom vi, så därkan vi springa runt. Såklart så inkluderade inte Mia några möbler eller andra trevligheter som kan tänkas finnas när hon gav den till oss. Men lät fixat. Vi har byggt ett bord av tegelstenar och något slags armeringsjärn som hittades på de andra grannarnas rutor. Vi har två stolar som hittades i trapphuset, en mathiss gjord av fruktkorg och plastrep(läskigt lik den vi har byggt på mallis i mormor och morfars hus så nu känner jag mig verkligen som hemma). Igår solade vi oss igenom hela vår håltimme där uppe och på kvällen hade vi officiell invigning tillsammans med Emma och Agnes. Vi tände mysiga ljus och smaskade på min curryfisksoppa och Emmas galet goda kladdkaka. Här kommer vi hänga mycket.

Vad händer mer i livet i barca? På fredag är det grammatiktenta, men den kirrar vi lätt. nemas problemas. PÅ TORSDAG KOMMER FELIX(har vid det här laget brutala koncentrationssvårigheter). Idag började vi alla tre på salsakurs, det är en kvällskurs varje tisdag på skolan som man får betala lite extra för. Vår instruktör är kubanen Wilfredo(som tyvärr påminner lite för mycket om de obehagliga pajsarna som är liiiite för närgångna ute på klubben). Men annars var det fantastiskt roligt och nu kommer vi gå omkring hemma och lyssna på salsa och öva takter varje dag, det tror jag. Vad som var mindre roligt var när jag, ungefär 3 min in i lektionen, var tvungen att demonstrera tillsammans med Wilfredo för resten av klassen hur man INTE dansar salsa. Men vafan, man kan ju inte kunna allt från början, som min mamma brukar säga.

 

 

 

På senare tid har det börjat trilla in lite för många vimmlebilder föreställande oss tre på facebook. Det finns ett album från en klubb där det verkar som om att fotografen har förföljt mig. Visst det är ju kul med fina bilder, men ibland kan man ju undra vad som pågick i fotografens huvud när han väljer att, av alla tagna bilder, publicera en bild där ingen ens är medveten om kameran och står och pekar åt ett annat håll och ser allmänt fula ut. Vår bild från Never tell your boyfriend-invigningen, där vi posear i entrén med den halvnakne "snygge" killen, används nu som promotionbild på facebook för kommande NTYBF-events. Vet inte riktigt hur jag ska reagera på det. Allvarligt talat tror jag att vi börjar bli lite småkändisar inom Partyfixarkretsen. Man börjar känna att man kanske går ut o roar sig lite för ofta när man känner igen varandra och går runt och hälsar och kindpussar och ler ansträngt mot Fernando, André, Carlos, Christian, Shaz, Frida och Ida osv. Helt plötsligt får man restriktioner och utskällningar om vem man får och inte får prata med. "He's not with us". Jag pratar väl med vem fan jag vill. 

 

Hoppas livet rullar på hemma! Här rullar det ibland lite för snabbt.

 

/Karolita

 

                                                    

Idag sov både Nicole och Julia riktigt länge och det var på tiden! Lite sovmorgon får man ta ibland(eller ganska ofta tycker jag). I det här hemmet känner jag mig som världens latmask jämfört med mina roommates. De får spritt i benen och måste gå upp senast 09.00 även fast vi ramlar in genom dörren runt 06.30-snåret. Men idag sov Nicole ändå till 11, då gick hon upp och knådade ihop en deg och sen gick hon tillbaka till sängen! Fantastiskt! Själv lyckades jag släpa mig upp vid 12.30. Utomhus regnar det katter och hundar och vår terass har blivit en pool. Så vi fick äta brunch inomhus istället. Men det var smarrigt ändå: ägg, korv, yoghurt, rostmackor, kaffe och kanelbullar som vi köpte på IKEA här om dagen. Efter denna stadiga måltid drog jag mig tillbaka till min koj och tog en liten diskret powernap på sisådär 3 timmar. Men hallå, om kl är 07.55 när man lägger sig i sängen, som den var inatt(imorse) när vi kom hem, så får man faktiskt ta sig friheten att sova lite! det tycker jag i alla fall.

 

Vi har, sedan imorse, en cykel i vardagsrummet. Och inte vilken cykel som helst, en såndär abonnemangscykel(som alvedoncyklarna i stockholm). Den hittade vi imorse när vi gick barfota hela vägen från Sagrada Familia hem till oss vid Universitat. Det måste varit en lustig syn för alla morgonpigga restaurangägare, bagare och tidningsförsäljare att se tre tjejer, alla klädda i vitt, två springandes barfota efter den tredje som vinglandes cyklar på en snodd bici-cykel dekorerad och pyntad med högklackade skor. Sedan kan man ju undra varför i hela friden vi knallade omkring högt uppe i Sagrada Familia när vi faktiskt hade börjat på Sotavento nere vid hamnen. Men jag kommer till det.

 

Igår kväll hade vi sikte på Sotavento och sedan Opium. Jag hade dagen innan sagt upp mig från tjänsten som "PartyKarro", Konsekvensen av det blev en något förargad Paulo. Vi planerade därför att dissa Paulolist kvällen till ära och istället säga vår nya vän Christians namn i dörren. Vi hade bestämt oss för tema whiteparty vilket betyder att vi alla tre tjejer skulle bära vitt(vilket såg lagom fjantigt ut på gatan sen). Så där gick vi i våra skyhöga klackar(jag i vit heldräkt vilket fick mig att synas extra mycket då jag såg ut som ett två meter långt vandrande vitt streck), Vi plankade på tunnelbanan och träffade där tio tjejer från klassen som vi slog följe med. Väl framme vid Port Olimpicstationen gjorde vi ett snabbt litet stopp vid en buske där vi gömde vår pringlesburk(Julia hittade den i en soptunna) som vi hade fyllt med våra taxipengar. Ingen av oss hade fickor så vi bestämde oss för att det där var bästa sättet. Utanför Sotavento står ingen annan än Paulojäveln och stirrar som om att han visste att vi skulle komma. Jag bestämde mig för att hälsa lite artigt och det hela slutade med att alla tjejer i mitt följe gick in på Lista de Karolina och jag var tillbaka i träsket efter att ha varit arbetslös i ett heeelt dygn. 

 

Kvällen flöt på och fortsatte på Opium. Enormt mycket folk överallt och rädlsan för att tappa bort varandra låg och lurade hela kvällen(det hände en gång och vi återfann inte varann förrän 10.30 morgonen efter). Men vi hade inga större problem att lokalisera varandra då vi utan tvekan var de längsta tjejerna på klubben, dessutom klädda i vitt. Vi flängde runt hit o dit och dansade här o där, plankade in på vipar och flörtade till oss vatten för 7 €/flaskan. Julia fick idén att hämta chipsburken i busken. På något otroligt sätt lyckades hon komma in på Opium igen utan stämpel eller armband, efter att hon dessutom väldigt noggrannt hade förklarat för vakten att det inte var chips hon höll i handen utan "my taxi money". Vi stannade på Opium tills stängning. Lamporna var tända, inte en kotte var kvar och golvet var täckt av skräp. Vi var påväg hem men Paulo lovade att laga tapas, så vi hängde på dit. Därmed hamnade vi uppe i Sagrada Familia i hans lägenhet som delar med några trevlig pajsare. Där dröjde vi inte kvar länge och några tapas blev det tamejfan inte. Paulo var allmänt jobbig/äcklig/obehaglig/asirriterrande och langade alldeles för många kärleksförklaringar. Efter den femtioelfte kommentaren om min "brasilianska rumpa" fick jag nog och stormade ut ur lägenheten, i farten snodde jag med mig världens största tändare. Julia och Nicole kom ner på gatan några minuter senare och så knallade vi hem tillsammans.

 

Nu har jag bestämt mig för att sluta som festfixare för andra gången. Men detta är sista gången jag slutar. Mamma, om du läser det här så förstår jag att du blir orolig och vill skicka ner ett privatplan för att hämta hem mig. Men du vet ju att jag är, som du brukar säga, en bra tjej, vettig och pålitlig. Jag har inte och kommer inte göra något jag inte vill. Och den här lille mannen slår jag ner i backen på 2 sekunder trots att han är utbildad thaiboxare. Jag bestämmer själv och nu bestämmer jag att det här gör jag inte nå mer. Och mina pengar ska han ge mig, det ska jag ordna!

 

Jag vill avsluta det här blogginlägget med att lägga till bici-cykeln(måste målas om för att inte väcka uppmärksamhet) och paulos gigantiska tändare till listan för saker som vi snott. 

 

Om 5 dagar kommer felix hit (och han ska få säga vad fan han vill om min brasilianska röv)

 

Nu ska vi hem till Mauricio, en cool klasskompis, och fira hans födelsedag.

 

AJÖKEN

 

 

 

 

 

Det tar ju lite tid sådär mellan inläggen men det är ju bara för att jag har så juuävla kul. Här kommer en rejäl update från språkresan i barca. Det här har vi gjort sen sist:

 

- Sagt adjö till pooldäcket på Arts. I lördags var det "our last day". Oturligt nog stötte vi på ett par flörtiga engelsmän som jobbat på hotellet tidigare(de var bara tillbaka såhär ett och ett halvt år senare för att kolla läget och äta lite chips på terassen). Aldrig har jag ljugit någon så rakt upp i ansiktet. "yes we're on vacation", "we're flying back tomorrow yes yes", "well.... I don't give my room number to strangers you know heheheh". Men vi klarade oss ur det också. Vi har haft en bra tid på terassen men nu är det dags att flyga vidare. Nästa poolmål är Hotel W.

 

-Varit på Brasiliansk Barbacoa. Det vill säga, chillat på en fet takterass i Urquinaona hemma hos Isaac,  alla festfixare och partyprissars boss. Där bjöds det på kött och korv grillad av en dansande Paulo(totalt vidrig i vanlig ordning). Nästan alla med fest som yrke var där. Till och med Shaz kom och förgyllde kvällen med sitt flickiga skratt(han tystnade tvärt när Nicole kommernterade det), med sig hade hann Fabienne, en 18-årig schweiziska. Hon har precis flyttat hit och bestämt sig för att lära sig spanska från noll. Helcool tjej! Bland partypojkarna fanns Carlos som har en svensk rumskompis vars mamma tydligen är ägare av SNÖ och vars pappa är ansvarig för designen av Absolutflaskan. Carlos själv hade det lite körigt då han är ansvarig för försäljningen av SNÖ-kvinnans och Absolut-mannens barca-lägenhet, som de ska sälja då de precis har separerat. Det är alltså Carlos som måste sköta förhandlingarna och kommunikationen mellan de rika svenskarna och Piqué(mittback i FC Barcelona) som ska köpa lägenheten. Glömde den lilla detaljen att Carlos svenske kompis även bor, hemma i stockholm, granne med Avicii. Nicoles sockerpappa-radar luktar bränt och all hennes energi ligger just nu på att hitta svensken.

 

Kvällen på den brasilianska balkongen såg vi till att avrunda lagom tidigt. Vi sa att vi visst skulle med ut senare, vi skulle bara hem och "byta om". När vi väl hade lyckats smita satte vi kurs mot Hotel W, där några trevliga klasskompisar väntade. Väl där ställde vi oss i kön till hissen och åkte sedan upp till 26e våningen där fiestan ägde rum. Måste säga att det var en rejäl upplevelse att samtidigt som man shakear galet till golddigger kunna se hela Barcelona genom det stora, klara panoramafönstrena. I vanlig ordning hamnade vi på en vip och i ärlighetens namn börjar det bli lite tröttsamt. Visst det kan låta drygt, men jag orkar inte längre svara på varifrån jag kommer femtioelva gånger per kväll eller på hur lång jag är eller behöva förklara att nej, ingen av oss är supermodeller. (Jag och Nicole fick ta bilder med den ena lilla mannen efter den andra. Kände mig lite som en turistattraktion)

 

- Gått på invigningsparty av det nya konceptet "Never tell your boyfriend" på klubb Privé. Och ja, hela idén var ju ungefär lika fjantig som det låter. Men självklart var vi där och bidrog med både stjärnglans och blondt hår. Med oss hade vi vår nya vän Fabienne, jävla bra tjej. Innan man fick komma in på själva dansgolvet var man tvungen att ta en vimmelbild med den barbröstade herrmodellen, i en pose med ena handen på hans tvättbräda och den andra i en hyssch-gest över läpparna, otroligt smakfullt. Väl inne på klubben slog jag och Fabienne oss ner på vipen. Tyvärr slapp jag inte undan, utsattes för en rejäl pratstund på spanska med den halvnakne mannen. Även här skulle en vimmelbild inkluderas där vi beordrades att poserandes dricka ur samma drink. Härligt! Modellmannen(som kunde ha varit betydligt snyggare) påminde mig om kvällens tema och föreslog att jag skulle köra galet och glömma min pojkvän i Suecia. Jag höll inte med utan beordrade honom istället att gå och hämta in Julia och Nicole till vipen. Fotografen gav sig inte. Under hela kvällen sprang han runt och smygfotade oss på dansgolvet. Det känns inte alls bra att inte veta var dessa bilder kommer hamna. En annan rolig anekdot från denna kväll är att Nicole, när hon skulle undersöka lokalen, öppnade en "guldport"(som hon uttryckte det) och sedan störtade ner för en brant trappa som tydligen fanns på andra sidan porten. Idag har hon haft lite svårt att gå.

 

IDAG har vi besökt en stor och kaosig secondhandmarknad i Encants, i närheten av giant cock building. Det var vår gulliga granne Agnes som tog med oss. Här kan man hitta vad som helst! Skrot, schampo, fritöser, kalsonger och stöldgods. Jag och Niccan lyckades pruta ner två par jeansshorts till ett schysst pris, men bara om vi lovade att komma tillbaka en annan dag med resten av pengarna och oj vad vi lovade (jo tjena).

 

INTERNET. I lördags morse kom teknikern på oväntat besök, med sig hade han en sprillans ny router! Vi blev överlyckliga. Men vi hurrade i onödan, för inte fungerade den. Till sist, äntligen, till slut, kom vår andre hyresvärd Henry över på besök idag för att hjälpa till. Han ringde några samtal till internetföretaget och det visade sig vara så att det namn och lösenord som står på vår router inte alls stämde överens med något överhuvudtaget. Tydligen heter nätverket nåt in i helvete annat och har ett helt nytt lösenord än de vi fick av den mycket tekniska teknikern. Förstår inte ens hur det gick till. Henrys kommentar till det hela var: "Welcome to spain. Everything's shit". Vi firar nu med att springa runt, runt i hela lägenheten med datorerna och tjoa. Här kan man va, här kan man va! "Karro, vad gör du i köket!?" "JAG FACEBOOKAR". Livet är underbart!

 

-Men hallå. Det är ju faktiskt inte så att vi bara är på semester. Vi går ju till skolan, vi pluggar, vi läser, vi skriver och övar! Och jag tycker faktiskt att det  är kul, kul att få prata spanska. Det gör inget att man inte kan, eller att man inte förstår allt! Här om dagen satt vi och konverserade på stranden med den söta damen Maricarme. Vi pratade i säkert över en timme om allt från framtid och karriär till hur man på bästa sätt tar sig in på fräsiga hotel genom att bara agera med lite naturalidad. Fan, jag vill lära mig det här språket!

 

 

-Idag fick vi en present av hyresvärden: Nyckeln till takterassen, snart blir det invigning!

-Jag tror att min karriär inom party kommer att bli kort. Paulo går mig på nerverna och att festa todo el tiempo är inte riktigt min melodi. Måste ta snacket.

-Min smartphone går inte att rädda. Svetten blev dess död.

-Om en vecka kommer felix. ÄNTLIGEN EN ANSTÄNDIG MAN.

 

 

 

 

 

 

 

Hola a todos

Svårt det här med att vara med blogg när internet inte existerar. Mia, vår superba hyresvärd, har lovat oss internet i snart 2 veckor. När vi flyttade in skulle det ta 48 timmar innan wifi kom, sa hon. Sen blev det visst día de festivo så då blev det inget. Sen skulle det ha kommit en ”tekniker” hem till oss i fredags och installerat internetet. När vi kom hem den eftermiddagen syntes inga spår av varken sladdar eller routrar. Ungefär här någonstans tappade vi (i alla fall jag) tålamodet. Vi ringde Mia hela helgen, men inget svar. Igår fick vi dock tag på hennes kompanjon Henry som direkt gick i motattack mot Nicole när hon ringde och frågade om läget. Såklart är Mias och Henrys lögner inte helt synkade så henry slängde ur sig att det skulle ta upp till 20 dagar till innan internet är installerat. Jag får damp. Hur svårt kan det vara? Under de senaste tio dagarna har jag insett att det är omöjligt att leva utan internet. I alla fall om man jobbar som promoter de fiesta och måste facebooka en massa event hit och dit, vi kan inte heller gå in på vår portal som vi har i skolan vilket gör att vi säkert har missat en hel del där också. Inget fungerar liksom. Vår garderob, spegel, köksverktyg, lakan osv som vi blivit lovade har heller inte anlänt. Frasen ”jo men jag ska åka till ikea idag” har blivit en standard hos Mia.

Men saker och ting rullar på fint ändå. Häromdagen hittade vi oss ett riktigt trevligt ställe att relaxa och plugga på. Nicole och Julia skulle ut och ”åka båt” med några sockerpappor från Frankrike men när de kom fram till hamnen ringde Eduardo och sa att de inte skulle bli någon båttur då många av gubbarna fortfarande var lite dragna från gårdagens bachelorparty på Opium. Jag hade bestämt mig för att chilla på egen hand då jag kände att jag hade fått en lite för hög dos av män i vita skjortor som tycker att ”we should hang out sometime”. I alla fall så bestämde sig mina vänner för att göra det bästa av situationen och knallade därför in på Hotel Arts som ligger nere vid Olimpichamnen. Väl där hade de tagit sig in till poolterrassen helt utan problem. Så nu har vi helt enkelt poolcrashat lite där medan personalen i vita uniformer förser oss med vatten, äpplen och fruktshots. Man behöver inte ens flytta på stolen själv. Så fort man reser sig upp för att dra lite i den tjocka vita handduken kommer en vitklädd fram och hjälper till med att fälla och flytta och vinkla stolen. Där uppe kan vi roa oss med att se på när de rika turisterna beställer in sallader för 23 € eller Milkshakes för 13, se på när personalen snabbt som attans bygger upp pyramiden av gröna äpplen då ett blir plockat samt kolla in de fula, rika gubbarna som armkrokar med sina senaste erövringar(oftast i form av flera årtionden yngre barbies som bär genomskinliga saronger och 15 cm klackar till poolområdet).

Igårkväll var det dags för Lista de Karolina otra vez. Denna gång på club Boulevard, vilket är en mycket instängd lokal utan någon som helst luftkonditionering eller möjlighet att gå ut och ta luft. Det är alltid tjockt av folk där vilket inkluderar tafsande/allmänt obehagliga män. Jag försökte säga till Paulo att jag inte riktigt diggar det stället men jag antar att man inte kan ha sådana önskemål såhär tidigt i karriären. I och för sig behöver jag ju inte gå dit, jag tjänar ju dinero ändå. Men Paulo har varit lite tjurig mot mig i några dagar då han misstänker att jag har allierat mig med Shaz istället, så jag var helt enkelt tvungen att gå dit för att bygga upp förtroendet igen.  Tidigare på dagen hade vi av en slump sprungit på Paulito på stan då han satt och hade möte med sina festkompisar på ett Starbucks i närheten av vår gata. Jag tycker inte om att träffa honom i vanlig miljö, på dagtid. Jag tycker speciellt inte om att han rör sig så pass nära vårt hem. Han envisas med att göra high five med mig ungefär varannan sekund och när vi sa hejdå vid starbucks gjorde han ett otroligt töntigt rocktecken med handen som hälsning. Han är en sån fjant. Det slutar inte där. När vi var påväg till klubben igårkväll åkte han förbi i en taxi och hängde sig ut genom rutan och skrek ”KAROLIIIIIINAAAAA” så att ungefär hela ramblan hörde och tittade åt vårt håll. Han tror verkligen att vi är bästisar och bundis. Nej, egentligen vill jag inte kännas vid den här mannen men jobb är jobb.

 

Idag funderar jag över det här:

-Var är kackerlackan Paco?

-Den lilla byrån som Julia hittade i soporna på torget gör sig väldigt fin hörnet vid balkongdörren.

- Vad gör jag nu när min mobil är fuktskadad från det otroligt svettiga partyt på Boulevard igår? Jag kan inte svara i den, inte skriva sms och knappt låsa upp den.

- Jag saknar min älskling Felix. Och alla kompisar hemma.

 

 

Det har gått fyra dagar sedan första dagen på jobbet. Min första listkväll på cd gick bra antar jag. Ca 20-25pers i klassen sa mitt namn till dörrvakten och det är väl inte direkt något att hurra för om man jämför med hur många hundra som traskar in på exemplevis paulos namn. Men Paulo var lika glad för det, om inte gladare! Under ungefär hela kvällen gick han runt och skrek till mig: q bien trabajo cariña! JODER! JODER! Han var helt uppspelt och bjöd mina klasskompisar på cava flera gånger under kvällen fast de bara skulle få ett glas o sen fixade han in oss alla gratis på opium runt kl. 03. Till och med killarna fick han in bara för att jag bad så snällt.

Man kan väl sammanfatta kvällen och första dagens jobb med att han nu har övergått från att jämt och ständigt kalla mig snygging till att istället säga älskling. Varför gör folk så i det här landet? Till och med vår balkonggranne(en söt liten asiatisk gubbe) inledde hela vår framtida relation genom att säga ”hola guapa”. Men va? Om man skulle göra så i sverige skulle ju grannarna bli vettskrämda. Men det är kanske så man hälsar här, jag vet inte. Och Alcides, receptionisten, envisas med att kalla mig ”flickebarnet”. Men det kanske inte är mer än rätt i och med att jag och Nicole kallar honom ”mattan” bakom hans rygg. Men seriöst vad är det för fel på mitt namn?

Annars skulle jag väl säga att livet flyter på här. Lite svårt att sova med det där jäkla fönstret ut mot trapphuset( som utan tvekan är det konstigaste jag varit med om). Alla gör allt mitt i natten; spyr, bygger om, kastar omkring plåtar, lagar mat, kör tvättmaskinen på högsta varv, sitter ensamma och gör entoniga ljud mitt i trappan. Till råga på allt så står den talande hissen precis utanför fönstret. Hela natten står den och skriker: FJÄRDE VÅNINGEN! ÅKER NER! STÄNGER DÖRRARNA! ANDRA VÅNINGEN! Äh. Man vänjer sig väl.

Har sett en kackerlacka i lägenheten. Han var stor, väldigt stor. Han bor bakom diskbänken. Fast jag är den enda som har sett honom, vilket inträffade mitt i natten när jag skulle in i köket och dricka vatten. Jag var väldigt trött så nu börjar jag tvivla på att han verkligen finns. Jag kallar honom i alla fall Paco. Jag ber at han inte hämtar sin vänner eller föder barn. Vi ska försöka att inte mata honom så mycket.

Här kommer en lista över de saker som vi har snott:

-solkräm (tjejernas duschrum, bcnmar)

-tandkräm (killarnas duschrum, bcnmar)

-balsam (tjejernas duschrum, bcnmar)

- 1 paket ris (gemensamma köket, bcnmar)

-1 paket pasta (gemensamma köket, bcnmar)

-olivolja (gemensamma köket, bcnmar)

-salt och peppar (gemensamma köket, bcnmar)

-örtsalt (gemensamma köket, bcnmar)

-pesto (gemensamma köket, bcnmar)

-tomatsås (gemensamma köket, bcnmar)

-buljong (gemensamma köket, bcnmar)

-en grönsakshyvlare (hos indiern på hörnet)

-igår tog vi en stor bok ur en soptunna utan för köpcentret L’illa. Den handlar om precis det: köpcentret L’illa. Den blir snygg på soffbordet.

 

 

Hälsningar från Las tres donas (borrachas)

Hej bloggen. Det mest fantastiska och anmärkningsvärda som har hänt sen sist måste ju vara att vi numera har någonstans att bo! Vi har en lägenhet. Jag, Nicole och Julia (otroligt sympatisk och helnajs tjej) bor tillsammans i en 2a på carrer de tallers, tvärgata till Las Ramblas. Mycket centralt! Nära till skolan, nära till de stora metro-stationerna Universitat och Placa Cataluñya samt många små affärer, bagerier och barer. På vår gata finns användbara saker så som en akvariumaffär, en handduksbutik som tar betalt i kilopris samt en Precis utanför porten ligger ett sött litet torg med en spansk uteservering där man kan få en tortilla eller en bikini(vilket visade sig vara en gammal toast). Vi har ett separat sovrum med två enkelsängar och i vardagsrummet finns två stora bäddsoffor. Vi har också ett mycket fräscht kök(som dock saknar en del viktiga redskap och detaljer), ett schysst badrum och så det bästa av allt: en egen terrass! Där sitter vi och käkar och har det allmänt trevligt. Lägenheten går i vitt tema och håller en allmänt trevlig ikeastandard. Trapphuset är lite smått konstigt och är uppbyggt av små balkonger, luftgångar och broar samt ser allmänt slitet ut. De flesta lägenheterna i huset har också ett fönster ut mot trapphuset istället för ut mot gatan, liksom vår lägenhet. Vårat råkar sitta i sovrummet, precis utanför ligger hissen. Tyvärr måste vi ha det öppet på natten annars dör vi av värmeslag. Så det är fritt fram för alla grannar att smygtitta på mig och julia när vi ligger halvnakna och sover.

En annan viktig sak och ny händelse i mitt spanska liv är ju förstås att jag har fått ett jobb. Numera arbetar jag som inkastare på barcelonas finaste klubbar. Jaha. Jag bestämde mig för att tacka ja till Paulos dejt där han skulle ”explico todo”. Det var en intressant jobbintervju. Vi möttes vid tunnelbanan i port olimpic föra tt gå tillsammans bort till klubbkvarteret och CDLC. Jag tvingas krama och kindpussa en svettig Paulo utan tröja och måste sedan gå bredvid denna halvnakna man på gatan hela vägen bort. Hade lite svårt att hålla fnissningarna innan. Väl framme hoppar Paulo in i garderobsluckan och letar efter inträdesbiljetter och flyers. Så länge beundrar jag en skylt i glas som sitter på väggen; ”Member of the finest clubs in the world. Certificate”. Ser man på. Paulo och jag fortsätter ut mot terassen där alla sugardaddys sitter med sina bimbos och beställer dyra drinkar. Väl framme på terassen blir det ett jävla ståhej då vad som kändes som hela personalen sprang fram till Paulo och dunkade honom i ryggen. Paulo presenterade mig för både personal, servitriser och klubbägare och var mycket noga med att inte utlämna vart jag kom ifrån. ”Alla svenska tjejer är snygga och hon här ska jobba med mig”.

Vi fick välja precis vart vi ville sitta och till slut blev det ett bord mitt på terassen så att alla kunde sitta och stirra. Några sekunder senare fick vi in två copas med världens bubbligaste rosado garnerad med små blåbär. Paulo förklarade mina arbetsuppgifter för mig. Jag ska få en egen lista på klubbarna och flyers/visitkort som jag ska dela ut till främst alla chicas guapas i min skola. De får fri entré och några glas cava i dörren(dock bara de snygga, de andra ger paulo bort till några andra rika män). Jag tjänar 2€ per person som knallar in på min lista. Samt 20% av alla bokningar av vip-bord, himmelsängar och alla köpta champagneflarror(den billigaste kostar enligt paulo 200 €). Paulo förklarade hela systemet för mig och hur hela klubbvärlden i barcelona bygger på tjejernas närvaro. Jag fick veta allt om hur jag ska få sugardaddysarna att köpa mer. Och vilka tjejer som ska hit och som ska dit.

Vi satt där i säkert en och en halv timme och det enda jag ville göra under hela mötet var att lägga mig ner på golvet och skratta. Paulo berättade hela sitt liv för mig, han bjöd med mig till thailand och lovade att betala allt (bara flygbiljetten kostade 4000 €), jag får tydligen låna hans mansion/herrgård i brasilien när fan jag vill. Det hela avslutades med att han langade fram sitt jäkla american express gold edition deluxe diamond whatever och betalade för vårat drinkkalas. Undrar om varje möte kommer att se ut såhär. Dessutom talas inget annat språk en spanska(måste erkänna att jag känner mig otroligt grym som klarar av hela denna diskussion efter bara 4 lektioner på spanskaskolan) Innan jag gick fick jag 100 kort som jag skulle signa med ett K och sen dela ut till mina klasskompisar.

Ikväll är min premiärkväll som listägare på CDLC och många från skolan var taggade och kommer förhoppningsvis, har även delat ut mina free passes på stranden precis som en sån där störig kokosnötsförsäljare som alla hatar. Borde bli nervös snart. När anländer list-tjejen till klubben? Tidigt eller sent? Har Paulo sagt till vakterna vem Karolina är eller måste jag förklara mig? VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED? Och så måste jag sätta på mig högklackat och nån minimal klänning och gå runt och le mot folk. Paulo har stora planer för mitt kontaktnät och är helt övertygad om att jag kommer bli stor, att mitt namn kommer spridas snabbt på klubbarna här i Barca. Jag hoppas att han inte blir besviken.

 

 

 

 

 

Röda köket såg ut som på bilden. En trevlig danska vid namn Sara visade oss runt. Den var så fin så fin. Men såklart, alltid ska det vara något. kackerlackor, de var överallt! säkert trettio stycken bara på dörren ut till terrassen. "We will have them treated before you move in, I promise". Jag tror inte på det promiset. Jag kan inte leva tillsammans med insekter det går inte. Vi fortsätter att leta.

 

Nu har även vår nya vän Julia hakat på, det är lättare att hitta en lägenhet som är större med fler rum. Billigare helt enkelt. Å herregud jag vet inte hur många mail jag har skrivit dessa tre dagarna. Hola, somos dos chicas de suecia bla bla blaaaaaaa. Blir stressad. 

 

Har i alla fall ytterligare en ny kompis. Han heter Max, jobbar som jonglör på svenska cirkus cirkör i barca samt partydude på nasty mondays, apollo. han har aldrig varit i sverige men har nästan bara svenska kompisar i och med cirkus cirkör. ehar lovat att hjälpa mig med allt och det är bara att säga till om jag behöver något. Vi fick till och med lämna våra grejer i hans lägenhet om vi ville. Vi upptäckte att vi redan är kompisar på facebook, förmodligen från tidigare besök i barca. Jag, Nicole, Frida och Rebecka gick till Nasty Mondays sist vi var här, men vi fick inte komma in om vi inte betalade. Jag började argumentera med vakten och säga att "hallå! jag är faktiskt svensk, varför är det inte gratis?" Men detta berättade jag förstås inte för Max.

 

Gud, ge oss en lägenhet!

 

 

Hola chicos. kl är 00.00 och det är fortfarande drygt 29 grader ute. svettas sönder. vill bada o ba hänga på stranden men man måste ju sköta sig också. Idag var första skoldagen. Det jag kan säga om den är att den var mycket informativ, sådär som det kan vara när man börjar nåt nytt. Under morgonen efter att ha småtjattrat lite med många av mina nya klasskamrater insåg jag att nästan alla hade lyckats fixa en lägenhet. Hade panik ungefär hela dagen efter det i och med att vi fortfarande är rätt så hemlösa. 

 

Vi hade en grammatiklektion idag och fick träffa vår söta lärare Malú. jag gillar henne, hon är cool. Lite som Jorges mamma, i zaragoza. Bara babblar liksom. Fast jag förstod allt hon sa, så då blev jag glad. Dock har jag lite lätt ångest över plugget. Jag blir helt övertygad om att jag inte kommer klara nånting när lärarna står o babblar om delkurser, tentor, omtentor och skrivuppgifter. Men vafan, kanske lugnar ner mig. Är ju trots allt mvg-barn i grund och botten.

 

När vi var klara på IS efter att ha köpt kompendier och hämtat ut våra begagnade böcker gick niccan och jag raka vägen till hostelet. Där tog vi fram datorerna och anteckningsblocket och intensivsurfade lägenheter i 2 timmar. Vi fick några svar. Vi fick en visning direkt faktiskt, en visning av ett "SUPERB LOFT FACING RAMBLAS". såg fett flaschigt ut på bilden. Så vi stämde träff med Pierre, hyresvärden, i porten. I Trapphuset såg det ut som om man verkligen hade ansträngt sig för att klösa bort all färg från väggarna. Även ett antal hål i väggar och golv fanns. Men vi tänkte att även om trapphuset ser lite sjaskigt ut så kanske lägenheten är fin. Det var den inte. Enligt Pierre så blev det SUPERBA LOFTET precis bokat innan vi kom (hur det nu kunde bli det under den halvtimme som passerade från att vi stämde möte till vi kom dit), men han tyckte att denna ändå skulle passa oss bättre. Jo tjena. Försökte verkligen att hålla tillbaka min besvikna min och hålla god min så att inte Pierre skulle bli ledsen. I lägenheten fanns bland annat en knöglig bäddsoffa med några härliga blodfläckar. Den var allmänt smutsig/vidrig och sen noterade ju Nicole också att det inte fanns någon ugn. Men Pierre sa att man kunde låna en för 40 euro(!?). vem lånar en ugn? Vi tackade Pierre och när vi gick bestämde vi att vi skulle se denna första visning som en erfarenhet.

 

Imorgon har vi bestämt att vi ska vakna tidigt och vara duktiga. Vi ska gå på 3 visningar, bland annat ska vi kolla på en som vi har valt att kalla "röda köket", den gillar vi starkt och hoppas att den inte är en scam som det superba loftet. Vi behöver verkligen en lägenhet nu. Jag älskar Barcelona Mar, men inte bär man har över 30 kg packning inknölat i ett skåp på en halv kvadratmeter. Och lite störande när man måste sova för att orka upp till skolan och alla engelska tjejer i vår sovsal kommer in runt 02 och tänder lampan och provar alla kläder de har med sig. Dessutom kanske vi borde ge oss av härfrån snart om man ser till det faktum att vi redan har snott en kastrull, 2 glas, lite ost, en solkräm samt någons tandkräm från killarnas duschrum.

 

Nu håller jag tummarna för imorgon och röda köket!

 

Cordialmente

Karolina

"Om vi skulle åka hem nu så skulle detta ändå vara den bästa resan någonsin"/ Nicole. Vi har befunnit oss i barcelona i ca 20 timmar.

 

Vi inledde barcaäventyret med en dejt med PartyPaulo, legitimerad discodude och festprisse på heltid, som var riktigt taggad på att träffa två svenska tjejer. Vi mötte upp honom på en riktigt flådig klubb nere vid hamnen som heter CDLC. sisådär 30 sekunder efter att vi har hälsat föreslår han att jag ska börja jobba med honom. Jobb - check. Är dock inte helt säker på att drinkluder är det yrket som passar mig bäst. Min arbetsuppgift skulle i så fall vara att få alla svenska/snygga att gå till klubben. Tydligen skulle jag få en egen lista och 4 € per snygg tjej som då går in på KarroList. Skulle även få en hel del schyssta förmåner som  free pass och gratis drinks på alla flaschiga klubbar i Port Olimpic. Allt detta förklarades dock för mig på spanska med portuguisisk brytning, med avicii skrönandes i bakgrunden. 

 

Den första halvan av natten tillbringade vi i alla fall i en himmelsängsliknande soffa med oändligt många designkuddar i. I sängen fanns, förutom jag, nicole och paulo, även en bricka med en flaska cava som så fort den tog slut byttes ut av en drinkflicka i långklänning. Kvällen flöt på och Paulo lyckades fylla hela det reserverade soffhörnet med tjejer från frankrike, brasilien och england. Men det var ingen som missade vilka som var hans favoriter. Vi blev försedda med vodka redbull stup i kvarten, cavan flödade och då och då tog Paulo mig i handen och så fick vi följa med till baren och välja precis vad vi ville. Kvällens nota: 0 €. Vi har hittat vår sockerpappa. Och som vi har letat! Nu hoppas vi bara att den där stora yachten som ligger i hamnen är hans.

 

Kvällen fortsatte på Opium, grannklubben. Jag trodde att jag hade varit på VIPen på opium. NU har jag varit på vipen på opium. Nu känner vi även till den hemliga gången till supervipen där man får dansa med djn. Vår visit på Opium gick ut på att springa med Paulo mellan alla olika soffhörn och balkonger så att alla fick sig en titt. Jag har då aldrig sett en nöjdare karl. Är man lång och blond i det här landet så är ens glas aldrig tomt, det lärde vi oss igår.

 

Kl 06.00 var det läggdags och 10.39 väcktes jag av Nicole som såklart redan hade duschat, borstat tänderna och packat strandväskan. Själv hade nog lika gärna kunnat vara död på riktigt. Dagens schema har alltså bestått av strandhäng, samt några omgångar Mcdonaldsmat. Vi tog även en promenad till skolan medan majoriteten av barcelonas manliga befolkning smygfotade oss med sina mobilkameror. Hur kan en blondin vara världens grej i en av världens mest turisttäta stad? Och här ska vi bo i 4 mån. De kanske vänjer sig.

 

Och så var det ju den lilla detaljen med lägenheten. Det gör lite ont att tänka på att vi blir utkickade härifrån på lördag morgon. Men min gode vän Alfombran, receptionist på BeMar, har lovat att hjälpa oss lite. Även Paulo skrek något om lägenheter medan han dansade med en brasilianska. Ytterligare en man, inkastare på en paellarestaurang vi gick förbi idag, lovade att hitta en lägenhet åt oss. vi skulle komma förbi imorgon. Så detta löser sig nog ska ni se. 

 

Nicole och jag har gjort en prioritetslista för dessa fyra månader, alltså bestämt va vi ska koncentrera oss mest på. Här är den:

 

1. Jobba på brännan

2. Party

3. Göra vår egen barca-dokumentär. 

4. Skriva på denna fantastiska blogg.

5. Plugga

 

Fy fan för oss.