mamacitakarolita.blogg.se

 

Idag är det torsdag. Och för några dagar sedan åkte min besökskommité hem igen. I helgen har felix och de tre m:en(mamma, moster, mormor) varit här! Det var fantastiskt kul att se felix igen och också såklart trevligt att ha hela den kvinnlig sidan av släkten representerad här i barcelona. Men o så konstigt det kändes att få besök nu när jag är så van vid det här "andra livet". Felix var bara här i fyra dagar och det vi hann med var inte mycket mer än en tur till parc güell, högst upp på toppen var vi och kunde göra en 360 och kolla runt hela barcelona och vidare! Vi har även chillat lite på stranden, kollat fotboll på en bar och försökt oss på att komma in på opium. Men killar är tyvärr inte lika välkomna. Det blev mycket bar för mig och felix men det gillar ju vi och nu har jag hittat några framtida favoritställen. Får se om jag får med mig partypinglorna dit någon gång. Men mest hängde vi bara och tog igen tiden som försvann den senaste månaden. Fast ja, felix gästinlägg var ju mycket informativt så nu kanske jag inte behöver tala mer om den saken. Jag saknar honom redan.

 

Jag och Nicole har även passat på att testa det spanska vårdsystemet. Jag hade tyvärr drabbats av en outhärdlig infección de las vías urinarias och Nicole's fot har bara blivit tjockare efter det olyckliga fallet i trappan med guldporten. Vi kollade upp en vårdcentral i närheten och gick dit men näää då! Här är det mycket viktigt att mna går till SIN vårdcentral och tydligen fanns det en precis bakom torget där vi bor så vi fck knalla tillbaka. Väl där förklarade jag att vi hade några olika sorters åkommor och krämpor och hombren bakom disken började genast fylla i papper och kopiera hälsokort och pass hit och dit. Sedan skulle vi komma tillbaka en timme senare och sätta oss i ett väntrum. Där blev Karolina Cchhedvig uppropad och jag fick gå in i två olika rum och prata med två olika kvinnor som ställde exakt samma frågor. Till slut kom vi i alla fall därifrån, jag med två shotar antibiotika och lite smärtstillande och Nicole med en urful stödstrumpa och antiinflammatoriskt. Ändå sjukt bra jobbat att fixa det helt på spanska. Varje gång man tvingas göra nåt sånt här jobbigt, alltså försöka fixa nåt fett svårt och viktigt genom att bara använda spanska, så känner man sig så otroligt mycket starkare och större och bättre efteråt! Och dessutom blev vi friska(utan att betala ett öre)!

 

En annan skoj grej vi har hunnit med är ett organiserat utbyte med spanjorer. På vår skola kunde man anmäla sig till en utbytesträff med de spanska studenterna som pluggar skandinavistik. Det gjorde vi såklart. Vi samlades alla i en sal, spanjorer och svenskar. Lärarna visste inte riktigt vilket språk de skulle tala men till slut kom de fram till att vi skulle genomföra någon form av speeddating. Vi började dock med upprop och jag hade svårt att hålla mig när namnet "Eva Cebolla" ropades upp. Cebolla betyder Lök. Jag fnissade tills uppropet var slut och vi skulle bli indelade två o två. svensk och spanjor. Jag blev tilldelad ingen annan än Eva Cebolla och brast åter ut i skratt men försökte allt för att inte visa det. Men när  jag och Löken väl kom ut på terassen frågade hon om jag visste vad hennes efternamn betydde, kanske hade hon märkt av mina fnissningar. Men Löken var rolig och trevlig, runt 35 år gammal(hon ville inte gå in närmare på den saken) och jag förstod hennes svenska! Jag fick också prata med Ester som hade läst svenska i 2 veckor så vårt samtal gick mest ut på att jag skulle hjälpa henne att repetera vokalerna på svenska. aaa ooo uuu iii ååå. siste man till rakning var Rodrigo, egentligen från portugal, och det var riktigt kul att prata med honom. När man har suttit och pratat spanska i ca 1 timme så märker man verkligen skillnaden och det var så skönt att känna flowet när jag väl hade kommit fram till Rodrigo.Jag kunde säga det jag ville, utan att gör fel. FANTASTISKT KUL. nu ska man träffas fler gånger utanför skolan och sen ska vi ha en gemensam träff i december igen.

 

Ungefär här fick jag göra en paus i bloggandet efter som att jag och Nico var tvungna att gå ut på gatan och se efter vad fan det var som lät. Det visade sig vara ett gäng pensionärer med en trumma. gud, det lät verkligen högt.

 

Något jag inte förstår är varför två personer de senaste dagarna har stannat mig på gatan av den anledningen att jag ser så glad och smpatisk ut. För det gör jag ju inte. När man är påväg hem från tågstationen efter en heldagsutflykt, lite lätt saltig och hungrig så går man inte på gatan och ler! inte jag i alla fall. Men det tyckte Manuel och föreslog därför att jag skulle ge honom mitt telefonnummer så att vi kunde ses och träna spanska. Tydligen har jag ett leende som smittar av sig och en aura som lyser. Igår blev jag stoppad av en man. Han sa att jag såg så otroligt lugn ut så att han bara var tvungen att prata med mig. Alla andra i den här staden är tydligen så stressade, arga och skriker åt varandra. Han hette Alberto och visade sig vara någon slags yogaman och ville ge mig en kram. Det var tydligen ingen vanlig kram, han släppte mig inte utan andades istället högt och djupt med näsan vid mitt öra för att typ känna av min energi. Och det stod tydligen bra till med den. Vi stod o pratade på gatan i säkert tio minuter och under den tiden fick jag flera yogaställningar demonstrerade för mig samt min födelsedag förklarad som mycket stark och eldig.

 

    

 

-Vi har haft intensivkurs i fonetik och nästa vecka är det tydligen tenta. kul. Jag förstår inte hur jag ska lära mig vilka bokstäver som görsi gommen, andas ut genom näsan, på sidan av tungan eller i tandvallen.

 

-På lördag tar jag, Nicole, Julia och Fabienne en dagstur till Zaragoza. Just nu äger Fiestas del Pilar rum där och det är ett jävla ståhej. Vi ska åka i en buss med massa Erasmusstudenter. resan är anordnad av Shaz, en av många partyprissar. Vi åker vid 12.00 och tar bussen tillbaka från Zaragoza 03.00. För detta betalar vi 25€ och i priset ingår även 1 liter sangria per person. Det här landet slutar då aldrig förvåna mig. Vi ska försöka få tag i våra gamla vänner Jorge, Andrea och Sandra när vi kommer fram trots att vi inte har biljetter till själva festivalen(det är imposible att planka säger sandra men vi ska nog hitta något sätt).

 

-Imorse tog jag en tur upp till Montjuic och rekade runt i olympiska spelen-området. Los juegos olympicos en barcelona är ett stående tema på Samhällslektionerna med Marcel och 92- året som förändrade Barcelona sitter nu inpräntat i min hjärna. Men det är ju faktiskt sjukt imponerande där uppe, vilken utsikt! Så fint och lugnt och stor kontrast mot det hetsiga statslivet. Men det bästa av allt måste ändå vara att jag äntligen hittade en simhall! Och inte vilken som helst, den olympiska bassängen. Blev så glad av att känna klorlukten när jag kom in i entrén. Imorgon ska jag gå dit och simma som bara den!

 

Besitos från Karro