mamacitakarolita.blogg.se

Hola a todos

Svårt det här med att vara med blogg när internet inte existerar. Mia, vår superba hyresvärd, har lovat oss internet i snart 2 veckor. När vi flyttade in skulle det ta 48 timmar innan wifi kom, sa hon. Sen blev det visst día de festivo så då blev det inget. Sen skulle det ha kommit en ”tekniker” hem till oss i fredags och installerat internetet. När vi kom hem den eftermiddagen syntes inga spår av varken sladdar eller routrar. Ungefär här någonstans tappade vi (i alla fall jag) tålamodet. Vi ringde Mia hela helgen, men inget svar. Igår fick vi dock tag på hennes kompanjon Henry som direkt gick i motattack mot Nicole när hon ringde och frågade om läget. Såklart är Mias och Henrys lögner inte helt synkade så henry slängde ur sig att det skulle ta upp till 20 dagar till innan internet är installerat. Jag får damp. Hur svårt kan det vara? Under de senaste tio dagarna har jag insett att det är omöjligt att leva utan internet. I alla fall om man jobbar som promoter de fiesta och måste facebooka en massa event hit och dit, vi kan inte heller gå in på vår portal som vi har i skolan vilket gör att vi säkert har missat en hel del där också. Inget fungerar liksom. Vår garderob, spegel, köksverktyg, lakan osv som vi blivit lovade har heller inte anlänt. Frasen ”jo men jag ska åka till ikea idag” har blivit en standard hos Mia.

Men saker och ting rullar på fint ändå. Häromdagen hittade vi oss ett riktigt trevligt ställe att relaxa och plugga på. Nicole och Julia skulle ut och ”åka båt” med några sockerpappor från Frankrike men när de kom fram till hamnen ringde Eduardo och sa att de inte skulle bli någon båttur då många av gubbarna fortfarande var lite dragna från gårdagens bachelorparty på Opium. Jag hade bestämt mig för att chilla på egen hand då jag kände att jag hade fått en lite för hög dos av män i vita skjortor som tycker att ”we should hang out sometime”. I alla fall så bestämde sig mina vänner för att göra det bästa av situationen och knallade därför in på Hotel Arts som ligger nere vid Olimpichamnen. Väl där hade de tagit sig in till poolterrassen helt utan problem. Så nu har vi helt enkelt poolcrashat lite där medan personalen i vita uniformer förser oss med vatten, äpplen och fruktshots. Man behöver inte ens flytta på stolen själv. Så fort man reser sig upp för att dra lite i den tjocka vita handduken kommer en vitklädd fram och hjälper till med att fälla och flytta och vinkla stolen. Där uppe kan vi roa oss med att se på när de rika turisterna beställer in sallader för 23 € eller Milkshakes för 13, se på när personalen snabbt som attans bygger upp pyramiden av gröna äpplen då ett blir plockat samt kolla in de fula, rika gubbarna som armkrokar med sina senaste erövringar(oftast i form av flera årtionden yngre barbies som bär genomskinliga saronger och 15 cm klackar till poolområdet).

Igårkväll var det dags för Lista de Karolina otra vez. Denna gång på club Boulevard, vilket är en mycket instängd lokal utan någon som helst luftkonditionering eller möjlighet att gå ut och ta luft. Det är alltid tjockt av folk där vilket inkluderar tafsande/allmänt obehagliga män. Jag försökte säga till Paulo att jag inte riktigt diggar det stället men jag antar att man inte kan ha sådana önskemål såhär tidigt i karriären. I och för sig behöver jag ju inte gå dit, jag tjänar ju dinero ändå. Men Paulo har varit lite tjurig mot mig i några dagar då han misstänker att jag har allierat mig med Shaz istället, så jag var helt enkelt tvungen att gå dit för att bygga upp förtroendet igen.  Tidigare på dagen hade vi av en slump sprungit på Paulito på stan då han satt och hade möte med sina festkompisar på ett Starbucks i närheten av vår gata. Jag tycker inte om att träffa honom i vanlig miljö, på dagtid. Jag tycker speciellt inte om att han rör sig så pass nära vårt hem. Han envisas med att göra high five med mig ungefär varannan sekund och när vi sa hejdå vid starbucks gjorde han ett otroligt töntigt rocktecken med handen som hälsning. Han är en sån fjant. Det slutar inte där. När vi var påväg till klubben igårkväll åkte han förbi i en taxi och hängde sig ut genom rutan och skrek ”KAROLIIIIIINAAAAA” så att ungefär hela ramblan hörde och tittade åt vårt håll. Han tror verkligen att vi är bästisar och bundis. Nej, egentligen vill jag inte kännas vid den här mannen men jobb är jobb.

 

Idag funderar jag över det här:

-Var är kackerlackan Paco?

-Den lilla byrån som Julia hittade i soporna på torget gör sig väldigt fin hörnet vid balkongdörren.

- Vad gör jag nu när min mobil är fuktskadad från det otroligt svettiga partyt på Boulevard igår? Jag kan inte svara i den, inte skriva sms och knappt låsa upp den.

- Jag saknar min älskling Felix. Och alla kompisar hemma.