mamacitakarolita.blogg.se

Idag sov både Nicole och Julia riktigt länge och det var på tiden! Lite sovmorgon får man ta ibland(eller ganska ofta tycker jag). I det här hemmet känner jag mig som världens latmask jämfört med mina roommates. De får spritt i benen och måste gå upp senast 09.00 även fast vi ramlar in genom dörren runt 06.30-snåret. Men idag sov Nicole ändå till 11, då gick hon upp och knådade ihop en deg och sen gick hon tillbaka till sängen! Fantastiskt! Själv lyckades jag släpa mig upp vid 12.30. Utomhus regnar det katter och hundar och vår terass har blivit en pool. Så vi fick äta brunch inomhus istället. Men det var smarrigt ändå: ägg, korv, yoghurt, rostmackor, kaffe och kanelbullar som vi köpte på IKEA här om dagen. Efter denna stadiga måltid drog jag mig tillbaka till min koj och tog en liten diskret powernap på sisådär 3 timmar. Men hallå, om kl är 07.55 när man lägger sig i sängen, som den var inatt(imorse) när vi kom hem, så får man faktiskt ta sig friheten att sova lite! det tycker jag i alla fall.

 

Vi har, sedan imorse, en cykel i vardagsrummet. Och inte vilken cykel som helst, en såndär abonnemangscykel(som alvedoncyklarna i stockholm). Den hittade vi imorse när vi gick barfota hela vägen från Sagrada Familia hem till oss vid Universitat. Det måste varit en lustig syn för alla morgonpigga restaurangägare, bagare och tidningsförsäljare att se tre tjejer, alla klädda i vitt, två springandes barfota efter den tredje som vinglandes cyklar på en snodd bici-cykel dekorerad och pyntad med högklackade skor. Sedan kan man ju undra varför i hela friden vi knallade omkring högt uppe i Sagrada Familia när vi faktiskt hade börjat på Sotavento nere vid hamnen. Men jag kommer till det.

 

Igår kväll hade vi sikte på Sotavento och sedan Opium. Jag hade dagen innan sagt upp mig från tjänsten som "PartyKarro", Konsekvensen av det blev en något förargad Paulo. Vi planerade därför att dissa Paulolist kvällen till ära och istället säga vår nya vän Christians namn i dörren. Vi hade bestämt oss för tema whiteparty vilket betyder att vi alla tre tjejer skulle bära vitt(vilket såg lagom fjantigt ut på gatan sen). Så där gick vi i våra skyhöga klackar(jag i vit heldräkt vilket fick mig att synas extra mycket då jag såg ut som ett två meter långt vandrande vitt streck), Vi plankade på tunnelbanan och träffade där tio tjejer från klassen som vi slog följe med. Väl framme vid Port Olimpicstationen gjorde vi ett snabbt litet stopp vid en buske där vi gömde vår pringlesburk(Julia hittade den i en soptunna) som vi hade fyllt med våra taxipengar. Ingen av oss hade fickor så vi bestämde oss för att det där var bästa sättet. Utanför Sotavento står ingen annan än Paulojäveln och stirrar som om att han visste att vi skulle komma. Jag bestämde mig för att hälsa lite artigt och det hela slutade med att alla tjejer i mitt följe gick in på Lista de Karolina och jag var tillbaka i träsket efter att ha varit arbetslös i ett heeelt dygn. 

 

Kvällen flöt på och fortsatte på Opium. Enormt mycket folk överallt och rädlsan för att tappa bort varandra låg och lurade hela kvällen(det hände en gång och vi återfann inte varann förrän 10.30 morgonen efter). Men vi hade inga större problem att lokalisera varandra då vi utan tvekan var de längsta tjejerna på klubben, dessutom klädda i vitt. Vi flängde runt hit o dit och dansade här o där, plankade in på vipar och flörtade till oss vatten för 7 €/flaskan. Julia fick idén att hämta chipsburken i busken. På något otroligt sätt lyckades hon komma in på Opium igen utan stämpel eller armband, efter att hon dessutom väldigt noggrannt hade förklarat för vakten att det inte var chips hon höll i handen utan "my taxi money". Vi stannade på Opium tills stängning. Lamporna var tända, inte en kotte var kvar och golvet var täckt av skräp. Vi var påväg hem men Paulo lovade att laga tapas, så vi hängde på dit. Därmed hamnade vi uppe i Sagrada Familia i hans lägenhet som delar med några trevlig pajsare. Där dröjde vi inte kvar länge och några tapas blev det tamejfan inte. Paulo var allmänt jobbig/äcklig/obehaglig/asirriterrande och langade alldeles för många kärleksförklaringar. Efter den femtioelfte kommentaren om min "brasilianska rumpa" fick jag nog och stormade ut ur lägenheten, i farten snodde jag med mig världens största tändare. Julia och Nicole kom ner på gatan några minuter senare och så knallade vi hem tillsammans.

 

Nu har jag bestämt mig för att sluta som festfixare för andra gången. Men detta är sista gången jag slutar. Mamma, om du läser det här så förstår jag att du blir orolig och vill skicka ner ett privatplan för att hämta hem mig. Men du vet ju att jag är, som du brukar säga, en bra tjej, vettig och pålitlig. Jag har inte och kommer inte göra något jag inte vill. Och den här lille mannen slår jag ner i backen på 2 sekunder trots att han är utbildad thaiboxare. Jag bestämmer själv och nu bestämmer jag att det här gör jag inte nå mer. Och mina pengar ska han ge mig, det ska jag ordna!

 

Jag vill avsluta det här blogginlägget med att lägga till bici-cykeln(måste målas om för att inte väcka uppmärksamhet) och paulos gigantiska tändare till listan för saker som vi snott. 

 

Om 5 dagar kommer felix hit (och han ska få säga vad fan han vill om min brasilianska röv)

 

Nu ska vi hem till Mauricio, en cool klasskompis, och fira hans födelsedag.

 

AJÖKEN

 

 

 

 

 

Det tar ju lite tid sådär mellan inläggen men det är ju bara för att jag har så juuävla kul. Här kommer en rejäl update från språkresan i barca. Det här har vi gjort sen sist:

 

- Sagt adjö till pooldäcket på Arts. I lördags var det "our last day". Oturligt nog stötte vi på ett par flörtiga engelsmän som jobbat på hotellet tidigare(de var bara tillbaka såhär ett och ett halvt år senare för att kolla läget och äta lite chips på terassen). Aldrig har jag ljugit någon så rakt upp i ansiktet. "yes we're on vacation", "we're flying back tomorrow yes yes", "well.... I don't give my room number to strangers you know heheheh". Men vi klarade oss ur det också. Vi har haft en bra tid på terassen men nu är det dags att flyga vidare. Nästa poolmål är Hotel W.

 

-Varit på Brasiliansk Barbacoa. Det vill säga, chillat på en fet takterass i Urquinaona hemma hos Isaac,  alla festfixare och partyprissars boss. Där bjöds det på kött och korv grillad av en dansande Paulo(totalt vidrig i vanlig ordning). Nästan alla med fest som yrke var där. Till och med Shaz kom och förgyllde kvällen med sitt flickiga skratt(han tystnade tvärt när Nicole kommernterade det), med sig hade hann Fabienne, en 18-årig schweiziska. Hon har precis flyttat hit och bestämt sig för att lära sig spanska från noll. Helcool tjej! Bland partypojkarna fanns Carlos som har en svensk rumskompis vars mamma tydligen är ägare av SNÖ och vars pappa är ansvarig för designen av Absolutflaskan. Carlos själv hade det lite körigt då han är ansvarig för försäljningen av SNÖ-kvinnans och Absolut-mannens barca-lägenhet, som de ska sälja då de precis har separerat. Det är alltså Carlos som måste sköta förhandlingarna och kommunikationen mellan de rika svenskarna och Piqué(mittback i FC Barcelona) som ska köpa lägenheten. Glömde den lilla detaljen att Carlos svenske kompis även bor, hemma i stockholm, granne med Avicii. Nicoles sockerpappa-radar luktar bränt och all hennes energi ligger just nu på att hitta svensken.

 

Kvällen på den brasilianska balkongen såg vi till att avrunda lagom tidigt. Vi sa att vi visst skulle med ut senare, vi skulle bara hem och "byta om". När vi väl hade lyckats smita satte vi kurs mot Hotel W, där några trevliga klasskompisar väntade. Väl där ställde vi oss i kön till hissen och åkte sedan upp till 26e våningen där fiestan ägde rum. Måste säga att det var en rejäl upplevelse att samtidigt som man shakear galet till golddigger kunna se hela Barcelona genom det stora, klara panoramafönstrena. I vanlig ordning hamnade vi på en vip och i ärlighetens namn börjar det bli lite tröttsamt. Visst det kan låta drygt, men jag orkar inte längre svara på varifrån jag kommer femtioelva gånger per kväll eller på hur lång jag är eller behöva förklara att nej, ingen av oss är supermodeller. (Jag och Nicole fick ta bilder med den ena lilla mannen efter den andra. Kände mig lite som en turistattraktion)

 

- Gått på invigningsparty av det nya konceptet "Never tell your boyfriend" på klubb Privé. Och ja, hela idén var ju ungefär lika fjantig som det låter. Men självklart var vi där och bidrog med både stjärnglans och blondt hår. Med oss hade vi vår nya vän Fabienne, jävla bra tjej. Innan man fick komma in på själva dansgolvet var man tvungen att ta en vimmelbild med den barbröstade herrmodellen, i en pose med ena handen på hans tvättbräda och den andra i en hyssch-gest över läpparna, otroligt smakfullt. Väl inne på klubben slog jag och Fabienne oss ner på vipen. Tyvärr slapp jag inte undan, utsattes för en rejäl pratstund på spanska med den halvnakne mannen. Även här skulle en vimmelbild inkluderas där vi beordrades att poserandes dricka ur samma drink. Härligt! Modellmannen(som kunde ha varit betydligt snyggare) påminde mig om kvällens tema och föreslog att jag skulle köra galet och glömma min pojkvän i Suecia. Jag höll inte med utan beordrade honom istället att gå och hämta in Julia och Nicole till vipen. Fotografen gav sig inte. Under hela kvällen sprang han runt och smygfotade oss på dansgolvet. Det känns inte alls bra att inte veta var dessa bilder kommer hamna. En annan rolig anekdot från denna kväll är att Nicole, när hon skulle undersöka lokalen, öppnade en "guldport"(som hon uttryckte det) och sedan störtade ner för en brant trappa som tydligen fanns på andra sidan porten. Idag har hon haft lite svårt att gå.

 

IDAG har vi besökt en stor och kaosig secondhandmarknad i Encants, i närheten av giant cock building. Det var vår gulliga granne Agnes som tog med oss. Här kan man hitta vad som helst! Skrot, schampo, fritöser, kalsonger och stöldgods. Jag och Niccan lyckades pruta ner två par jeansshorts till ett schysst pris, men bara om vi lovade att komma tillbaka en annan dag med resten av pengarna och oj vad vi lovade (jo tjena).

 

INTERNET. I lördags morse kom teknikern på oväntat besök, med sig hade han en sprillans ny router! Vi blev överlyckliga. Men vi hurrade i onödan, för inte fungerade den. Till sist, äntligen, till slut, kom vår andre hyresvärd Henry över på besök idag för att hjälpa till. Han ringde några samtal till internetföretaget och det visade sig vara så att det namn och lösenord som står på vår router inte alls stämde överens med något överhuvudtaget. Tydligen heter nätverket nåt in i helvete annat och har ett helt nytt lösenord än de vi fick av den mycket tekniska teknikern. Förstår inte ens hur det gick till. Henrys kommentar till det hela var: "Welcome to spain. Everything's shit". Vi firar nu med att springa runt, runt i hela lägenheten med datorerna och tjoa. Här kan man va, här kan man va! "Karro, vad gör du i köket!?" "JAG FACEBOOKAR". Livet är underbart!

 

-Men hallå. Det är ju faktiskt inte så att vi bara är på semester. Vi går ju till skolan, vi pluggar, vi läser, vi skriver och övar! Och jag tycker faktiskt att det  är kul, kul att få prata spanska. Det gör inget att man inte kan, eller att man inte förstår allt! Här om dagen satt vi och konverserade på stranden med den söta damen Maricarme. Vi pratade i säkert över en timme om allt från framtid och karriär till hur man på bästa sätt tar sig in på fräsiga hotel genom att bara agera med lite naturalidad. Fan, jag vill lära mig det här språket!

 

 

-Idag fick vi en present av hyresvärden: Nyckeln till takterassen, snart blir det invigning!

-Jag tror att min karriär inom party kommer att bli kort. Paulo går mig på nerverna och att festa todo el tiempo är inte riktigt min melodi. Måste ta snacket.

-Min smartphone går inte att rädda. Svetten blev dess död.

-Om en vecka kommer felix. ÄNTLIGEN EN ANSTÄNDIG MAN.

 

 

 

 

 

 

 

Hola a todos

Svårt det här med att vara med blogg när internet inte existerar. Mia, vår superba hyresvärd, har lovat oss internet i snart 2 veckor. När vi flyttade in skulle det ta 48 timmar innan wifi kom, sa hon. Sen blev det visst día de festivo så då blev det inget. Sen skulle det ha kommit en ”tekniker” hem till oss i fredags och installerat internetet. När vi kom hem den eftermiddagen syntes inga spår av varken sladdar eller routrar. Ungefär här någonstans tappade vi (i alla fall jag) tålamodet. Vi ringde Mia hela helgen, men inget svar. Igår fick vi dock tag på hennes kompanjon Henry som direkt gick i motattack mot Nicole när hon ringde och frågade om läget. Såklart är Mias och Henrys lögner inte helt synkade så henry slängde ur sig att det skulle ta upp till 20 dagar till innan internet är installerat. Jag får damp. Hur svårt kan det vara? Under de senaste tio dagarna har jag insett att det är omöjligt att leva utan internet. I alla fall om man jobbar som promoter de fiesta och måste facebooka en massa event hit och dit, vi kan inte heller gå in på vår portal som vi har i skolan vilket gör att vi säkert har missat en hel del där också. Inget fungerar liksom. Vår garderob, spegel, köksverktyg, lakan osv som vi blivit lovade har heller inte anlänt. Frasen ”jo men jag ska åka till ikea idag” har blivit en standard hos Mia.

Men saker och ting rullar på fint ändå. Häromdagen hittade vi oss ett riktigt trevligt ställe att relaxa och plugga på. Nicole och Julia skulle ut och ”åka båt” med några sockerpappor från Frankrike men när de kom fram till hamnen ringde Eduardo och sa att de inte skulle bli någon båttur då många av gubbarna fortfarande var lite dragna från gårdagens bachelorparty på Opium. Jag hade bestämt mig för att chilla på egen hand då jag kände att jag hade fått en lite för hög dos av män i vita skjortor som tycker att ”we should hang out sometime”. I alla fall så bestämde sig mina vänner för att göra det bästa av situationen och knallade därför in på Hotel Arts som ligger nere vid Olimpichamnen. Väl där hade de tagit sig in till poolterrassen helt utan problem. Så nu har vi helt enkelt poolcrashat lite där medan personalen i vita uniformer förser oss med vatten, äpplen och fruktshots. Man behöver inte ens flytta på stolen själv. Så fort man reser sig upp för att dra lite i den tjocka vita handduken kommer en vitklädd fram och hjälper till med att fälla och flytta och vinkla stolen. Där uppe kan vi roa oss med att se på när de rika turisterna beställer in sallader för 23 € eller Milkshakes för 13, se på när personalen snabbt som attans bygger upp pyramiden av gröna äpplen då ett blir plockat samt kolla in de fula, rika gubbarna som armkrokar med sina senaste erövringar(oftast i form av flera årtionden yngre barbies som bär genomskinliga saronger och 15 cm klackar till poolområdet).

Igårkväll var det dags för Lista de Karolina otra vez. Denna gång på club Boulevard, vilket är en mycket instängd lokal utan någon som helst luftkonditionering eller möjlighet att gå ut och ta luft. Det är alltid tjockt av folk där vilket inkluderar tafsande/allmänt obehagliga män. Jag försökte säga till Paulo att jag inte riktigt diggar det stället men jag antar att man inte kan ha sådana önskemål såhär tidigt i karriären. I och för sig behöver jag ju inte gå dit, jag tjänar ju dinero ändå. Men Paulo har varit lite tjurig mot mig i några dagar då han misstänker att jag har allierat mig med Shaz istället, så jag var helt enkelt tvungen att gå dit för att bygga upp förtroendet igen.  Tidigare på dagen hade vi av en slump sprungit på Paulito på stan då han satt och hade möte med sina festkompisar på ett Starbucks i närheten av vår gata. Jag tycker inte om att träffa honom i vanlig miljö, på dagtid. Jag tycker speciellt inte om att han rör sig så pass nära vårt hem. Han envisas med att göra high five med mig ungefär varannan sekund och när vi sa hejdå vid starbucks gjorde han ett otroligt töntigt rocktecken med handen som hälsning. Han är en sån fjant. Det slutar inte där. När vi var påväg till klubben igårkväll åkte han förbi i en taxi och hängde sig ut genom rutan och skrek ”KAROLIIIIIINAAAAA” så att ungefär hela ramblan hörde och tittade åt vårt håll. Han tror verkligen att vi är bästisar och bundis. Nej, egentligen vill jag inte kännas vid den här mannen men jobb är jobb.

 

Idag funderar jag över det här:

-Var är kackerlackan Paco?

-Den lilla byrån som Julia hittade i soporna på torget gör sig väldigt fin hörnet vid balkongdörren.

- Vad gör jag nu när min mobil är fuktskadad från det otroligt svettiga partyt på Boulevard igår? Jag kan inte svara i den, inte skriva sms och knappt låsa upp den.

- Jag saknar min älskling Felix. Och alla kompisar hemma.

 

 

Det har gått fyra dagar sedan första dagen på jobbet. Min första listkväll på cd gick bra antar jag. Ca 20-25pers i klassen sa mitt namn till dörrvakten och det är väl inte direkt något att hurra för om man jämför med hur många hundra som traskar in på exemplevis paulos namn. Men Paulo var lika glad för det, om inte gladare! Under ungefär hela kvällen gick han runt och skrek till mig: q bien trabajo cariña! JODER! JODER! Han var helt uppspelt och bjöd mina klasskompisar på cava flera gånger under kvällen fast de bara skulle få ett glas o sen fixade han in oss alla gratis på opium runt kl. 03. Till och med killarna fick han in bara för att jag bad så snällt.

Man kan väl sammanfatta kvällen och första dagens jobb med att han nu har övergått från att jämt och ständigt kalla mig snygging till att istället säga älskling. Varför gör folk så i det här landet? Till och med vår balkonggranne(en söt liten asiatisk gubbe) inledde hela vår framtida relation genom att säga ”hola guapa”. Men va? Om man skulle göra så i sverige skulle ju grannarna bli vettskrämda. Men det är kanske så man hälsar här, jag vet inte. Och Alcides, receptionisten, envisas med att kalla mig ”flickebarnet”. Men det kanske inte är mer än rätt i och med att jag och Nicole kallar honom ”mattan” bakom hans rygg. Men seriöst vad är det för fel på mitt namn?

Annars skulle jag väl säga att livet flyter på här. Lite svårt att sova med det där jäkla fönstret ut mot trapphuset( som utan tvekan är det konstigaste jag varit med om). Alla gör allt mitt i natten; spyr, bygger om, kastar omkring plåtar, lagar mat, kör tvättmaskinen på högsta varv, sitter ensamma och gör entoniga ljud mitt i trappan. Till råga på allt så står den talande hissen precis utanför fönstret. Hela natten står den och skriker: FJÄRDE VÅNINGEN! ÅKER NER! STÄNGER DÖRRARNA! ANDRA VÅNINGEN! Äh. Man vänjer sig väl.

Har sett en kackerlacka i lägenheten. Han var stor, väldigt stor. Han bor bakom diskbänken. Fast jag är den enda som har sett honom, vilket inträffade mitt i natten när jag skulle in i köket och dricka vatten. Jag var väldigt trött så nu börjar jag tvivla på att han verkligen finns. Jag kallar honom i alla fall Paco. Jag ber at han inte hämtar sin vänner eller föder barn. Vi ska försöka att inte mata honom så mycket.

Här kommer en lista över de saker som vi har snott:

-solkräm (tjejernas duschrum, bcnmar)

-tandkräm (killarnas duschrum, bcnmar)

-balsam (tjejernas duschrum, bcnmar)

- 1 paket ris (gemensamma köket, bcnmar)

-1 paket pasta (gemensamma köket, bcnmar)

-olivolja (gemensamma köket, bcnmar)

-salt och peppar (gemensamma köket, bcnmar)

-örtsalt (gemensamma köket, bcnmar)

-pesto (gemensamma köket, bcnmar)

-tomatsås (gemensamma köket, bcnmar)

-buljong (gemensamma köket, bcnmar)

-en grönsakshyvlare (hos indiern på hörnet)

-igår tog vi en stor bok ur en soptunna utan för köpcentret L’illa. Den handlar om precis det: köpcentret L’illa. Den blir snygg på soffbordet.

 

 

Hälsningar från Las tres donas (borrachas)

Hej bloggen. Det mest fantastiska och anmärkningsvärda som har hänt sen sist måste ju vara att vi numera har någonstans att bo! Vi har en lägenhet. Jag, Nicole och Julia (otroligt sympatisk och helnajs tjej) bor tillsammans i en 2a på carrer de tallers, tvärgata till Las Ramblas. Mycket centralt! Nära till skolan, nära till de stora metro-stationerna Universitat och Placa Cataluñya samt många små affärer, bagerier och barer. På vår gata finns användbara saker så som en akvariumaffär, en handduksbutik som tar betalt i kilopris samt en Precis utanför porten ligger ett sött litet torg med en spansk uteservering där man kan få en tortilla eller en bikini(vilket visade sig vara en gammal toast). Vi har ett separat sovrum med två enkelsängar och i vardagsrummet finns två stora bäddsoffor. Vi har också ett mycket fräscht kök(som dock saknar en del viktiga redskap och detaljer), ett schysst badrum och så det bästa av allt: en egen terrass! Där sitter vi och käkar och har det allmänt trevligt. Lägenheten går i vitt tema och håller en allmänt trevlig ikeastandard. Trapphuset är lite smått konstigt och är uppbyggt av små balkonger, luftgångar och broar samt ser allmänt slitet ut. De flesta lägenheterna i huset har också ett fönster ut mot trapphuset istället för ut mot gatan, liksom vår lägenhet. Vårat råkar sitta i sovrummet, precis utanför ligger hissen. Tyvärr måste vi ha det öppet på natten annars dör vi av värmeslag. Så det är fritt fram för alla grannar att smygtitta på mig och julia när vi ligger halvnakna och sover.

En annan viktig sak och ny händelse i mitt spanska liv är ju förstås att jag har fått ett jobb. Numera arbetar jag som inkastare på barcelonas finaste klubbar. Jaha. Jag bestämde mig för att tacka ja till Paulos dejt där han skulle ”explico todo”. Det var en intressant jobbintervju. Vi möttes vid tunnelbanan i port olimpic föra tt gå tillsammans bort till klubbkvarteret och CDLC. Jag tvingas krama och kindpussa en svettig Paulo utan tröja och måste sedan gå bredvid denna halvnakna man på gatan hela vägen bort. Hade lite svårt att hålla fnissningarna innan. Väl framme hoppar Paulo in i garderobsluckan och letar efter inträdesbiljetter och flyers. Så länge beundrar jag en skylt i glas som sitter på väggen; ”Member of the finest clubs in the world. Certificate”. Ser man på. Paulo och jag fortsätter ut mot terassen där alla sugardaddys sitter med sina bimbos och beställer dyra drinkar. Väl framme på terassen blir det ett jävla ståhej då vad som kändes som hela personalen sprang fram till Paulo och dunkade honom i ryggen. Paulo presenterade mig för både personal, servitriser och klubbägare och var mycket noga med att inte utlämna vart jag kom ifrån. ”Alla svenska tjejer är snygga och hon här ska jobba med mig”.

Vi fick välja precis vart vi ville sitta och till slut blev det ett bord mitt på terassen så att alla kunde sitta och stirra. Några sekunder senare fick vi in två copas med världens bubbligaste rosado garnerad med små blåbär. Paulo förklarade mina arbetsuppgifter för mig. Jag ska få en egen lista på klubbarna och flyers/visitkort som jag ska dela ut till främst alla chicas guapas i min skola. De får fri entré och några glas cava i dörren(dock bara de snygga, de andra ger paulo bort till några andra rika män). Jag tjänar 2€ per person som knallar in på min lista. Samt 20% av alla bokningar av vip-bord, himmelsängar och alla köpta champagneflarror(den billigaste kostar enligt paulo 200 €). Paulo förklarade hela systemet för mig och hur hela klubbvärlden i barcelona bygger på tjejernas närvaro. Jag fick veta allt om hur jag ska få sugardaddysarna att köpa mer. Och vilka tjejer som ska hit och som ska dit.

Vi satt där i säkert en och en halv timme och det enda jag ville göra under hela mötet var att lägga mig ner på golvet och skratta. Paulo berättade hela sitt liv för mig, han bjöd med mig till thailand och lovade att betala allt (bara flygbiljetten kostade 4000 €), jag får tydligen låna hans mansion/herrgård i brasilien när fan jag vill. Det hela avslutades med att han langade fram sitt jäkla american express gold edition deluxe diamond whatever och betalade för vårat drinkkalas. Undrar om varje möte kommer att se ut såhär. Dessutom talas inget annat språk en spanska(måste erkänna att jag känner mig otroligt grym som klarar av hela denna diskussion efter bara 4 lektioner på spanskaskolan) Innan jag gick fick jag 100 kort som jag skulle signa med ett K och sen dela ut till mina klasskompisar.

Ikväll är min premiärkväll som listägare på CDLC och många från skolan var taggade och kommer förhoppningsvis, har även delat ut mina free passes på stranden precis som en sån där störig kokosnötsförsäljare som alla hatar. Borde bli nervös snart. När anländer list-tjejen till klubben? Tidigt eller sent? Har Paulo sagt till vakterna vem Karolina är eller måste jag förklara mig? VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED? Och så måste jag sätta på mig högklackat och nån minimal klänning och gå runt och le mot folk. Paulo har stora planer för mitt kontaktnät och är helt övertygad om att jag kommer bli stor, att mitt namn kommer spridas snabbt på klubbarna här i Barca. Jag hoppas att han inte blir besviken.

 

 

 

 

 

Röda köket såg ut som på bilden. En trevlig danska vid namn Sara visade oss runt. Den var så fin så fin. Men såklart, alltid ska det vara något. kackerlackor, de var överallt! säkert trettio stycken bara på dörren ut till terrassen. "We will have them treated before you move in, I promise". Jag tror inte på det promiset. Jag kan inte leva tillsammans med insekter det går inte. Vi fortsätter att leta.

 

Nu har även vår nya vän Julia hakat på, det är lättare att hitta en lägenhet som är större med fler rum. Billigare helt enkelt. Å herregud jag vet inte hur många mail jag har skrivit dessa tre dagarna. Hola, somos dos chicas de suecia bla bla blaaaaaaa. Blir stressad. 

 

Har i alla fall ytterligare en ny kompis. Han heter Max, jobbar som jonglör på svenska cirkus cirkör i barca samt partydude på nasty mondays, apollo. han har aldrig varit i sverige men har nästan bara svenska kompisar i och med cirkus cirkör. ehar lovat att hjälpa mig med allt och det är bara att säga till om jag behöver något. Vi fick till och med lämna våra grejer i hans lägenhet om vi ville. Vi upptäckte att vi redan är kompisar på facebook, förmodligen från tidigare besök i barca. Jag, Nicole, Frida och Rebecka gick till Nasty Mondays sist vi var här, men vi fick inte komma in om vi inte betalade. Jag började argumentera med vakten och säga att "hallå! jag är faktiskt svensk, varför är det inte gratis?" Men detta berättade jag förstås inte för Max.

 

Gud, ge oss en lägenhet!

 

 

Hola chicos. kl är 00.00 och det är fortfarande drygt 29 grader ute. svettas sönder. vill bada o ba hänga på stranden men man måste ju sköta sig också. Idag var första skoldagen. Det jag kan säga om den är att den var mycket informativ, sådär som det kan vara när man börjar nåt nytt. Under morgonen efter att ha småtjattrat lite med många av mina nya klasskamrater insåg jag att nästan alla hade lyckats fixa en lägenhet. Hade panik ungefär hela dagen efter det i och med att vi fortfarande är rätt så hemlösa. 

 

Vi hade en grammatiklektion idag och fick träffa vår söta lärare Malú. jag gillar henne, hon är cool. Lite som Jorges mamma, i zaragoza. Bara babblar liksom. Fast jag förstod allt hon sa, så då blev jag glad. Dock har jag lite lätt ångest över plugget. Jag blir helt övertygad om att jag inte kommer klara nånting när lärarna står o babblar om delkurser, tentor, omtentor och skrivuppgifter. Men vafan, kanske lugnar ner mig. Är ju trots allt mvg-barn i grund och botten.

 

När vi var klara på IS efter att ha köpt kompendier och hämtat ut våra begagnade böcker gick niccan och jag raka vägen till hostelet. Där tog vi fram datorerna och anteckningsblocket och intensivsurfade lägenheter i 2 timmar. Vi fick några svar. Vi fick en visning direkt faktiskt, en visning av ett "SUPERB LOFT FACING RAMBLAS". såg fett flaschigt ut på bilden. Så vi stämde träff med Pierre, hyresvärden, i porten. I Trapphuset såg det ut som om man verkligen hade ansträngt sig för att klösa bort all färg från väggarna. Även ett antal hål i väggar och golv fanns. Men vi tänkte att även om trapphuset ser lite sjaskigt ut så kanske lägenheten är fin. Det var den inte. Enligt Pierre så blev det SUPERBA LOFTET precis bokat innan vi kom (hur det nu kunde bli det under den halvtimme som passerade från att vi stämde möte till vi kom dit), men han tyckte att denna ändå skulle passa oss bättre. Jo tjena. Försökte verkligen att hålla tillbaka min besvikna min och hålla god min så att inte Pierre skulle bli ledsen. I lägenheten fanns bland annat en knöglig bäddsoffa med några härliga blodfläckar. Den var allmänt smutsig/vidrig och sen noterade ju Nicole också att det inte fanns någon ugn. Men Pierre sa att man kunde låna en för 40 euro(!?). vem lånar en ugn? Vi tackade Pierre och när vi gick bestämde vi att vi skulle se denna första visning som en erfarenhet.

 

Imorgon har vi bestämt att vi ska vakna tidigt och vara duktiga. Vi ska gå på 3 visningar, bland annat ska vi kolla på en som vi har valt att kalla "röda köket", den gillar vi starkt och hoppas att den inte är en scam som det superba loftet. Vi behöver verkligen en lägenhet nu. Jag älskar Barcelona Mar, men inte bär man har över 30 kg packning inknölat i ett skåp på en halv kvadratmeter. Och lite störande när man måste sova för att orka upp till skolan och alla engelska tjejer i vår sovsal kommer in runt 02 och tänder lampan och provar alla kläder de har med sig. Dessutom kanske vi borde ge oss av härfrån snart om man ser till det faktum att vi redan har snott en kastrull, 2 glas, lite ost, en solkräm samt någons tandkräm från killarnas duschrum.

 

Nu håller jag tummarna för imorgon och röda köket!

 

Cordialmente

Karolina

"Om vi skulle åka hem nu så skulle detta ändå vara den bästa resan någonsin"/ Nicole. Vi har befunnit oss i barcelona i ca 20 timmar.

 

Vi inledde barcaäventyret med en dejt med PartyPaulo, legitimerad discodude och festprisse på heltid, som var riktigt taggad på att träffa två svenska tjejer. Vi mötte upp honom på en riktigt flådig klubb nere vid hamnen som heter CDLC. sisådär 30 sekunder efter att vi har hälsat föreslår han att jag ska börja jobba med honom. Jobb - check. Är dock inte helt säker på att drinkluder är det yrket som passar mig bäst. Min arbetsuppgift skulle i så fall vara att få alla svenska/snygga att gå till klubben. Tydligen skulle jag få en egen lista och 4 € per snygg tjej som då går in på KarroList. Skulle även få en hel del schyssta förmåner som  free pass och gratis drinks på alla flaschiga klubbar i Port Olimpic. Allt detta förklarades dock för mig på spanska med portuguisisk brytning, med avicii skrönandes i bakgrunden. 

 

Den första halvan av natten tillbringade vi i alla fall i en himmelsängsliknande soffa med oändligt många designkuddar i. I sängen fanns, förutom jag, nicole och paulo, även en bricka med en flaska cava som så fort den tog slut byttes ut av en drinkflicka i långklänning. Kvällen flöt på och Paulo lyckades fylla hela det reserverade soffhörnet med tjejer från frankrike, brasilien och england. Men det var ingen som missade vilka som var hans favoriter. Vi blev försedda med vodka redbull stup i kvarten, cavan flödade och då och då tog Paulo mig i handen och så fick vi följa med till baren och välja precis vad vi ville. Kvällens nota: 0 €. Vi har hittat vår sockerpappa. Och som vi har letat! Nu hoppas vi bara att den där stora yachten som ligger i hamnen är hans.

 

Kvällen fortsatte på Opium, grannklubben. Jag trodde att jag hade varit på VIPen på opium. NU har jag varit på vipen på opium. Nu känner vi även till den hemliga gången till supervipen där man får dansa med djn. Vår visit på Opium gick ut på att springa med Paulo mellan alla olika soffhörn och balkonger så att alla fick sig en titt. Jag har då aldrig sett en nöjdare karl. Är man lång och blond i det här landet så är ens glas aldrig tomt, det lärde vi oss igår.

 

Kl 06.00 var det läggdags och 10.39 väcktes jag av Nicole som såklart redan hade duschat, borstat tänderna och packat strandväskan. Själv hade nog lika gärna kunnat vara död på riktigt. Dagens schema har alltså bestått av strandhäng, samt några omgångar Mcdonaldsmat. Vi tog även en promenad till skolan medan majoriteten av barcelonas manliga befolkning smygfotade oss med sina mobilkameror. Hur kan en blondin vara världens grej i en av världens mest turisttäta stad? Och här ska vi bo i 4 mån. De kanske vänjer sig.

 

Och så var det ju den lilla detaljen med lägenheten. Det gör lite ont att tänka på att vi blir utkickade härifrån på lördag morgon. Men min gode vän Alfombran, receptionist på BeMar, har lovat att hjälpa oss lite. Även Paulo skrek något om lägenheter medan han dansade med en brasilianska. Ytterligare en man, inkastare på en paellarestaurang vi gick förbi idag, lovade att hitta en lägenhet åt oss. vi skulle komma förbi imorgon. Så detta löser sig nog ska ni se. 

 

Nicole och jag har gjort en prioritetslista för dessa fyra månader, alltså bestämt va vi ska koncentrera oss mest på. Här är den:

 

1. Jobba på brännan

2. Party

3. Göra vår egen barca-dokumentär. 

4. Skriva på denna fantastiska blogg.

5. Plugga

 

Fy fan för oss.